Mot Antalya!
Det har varit väldigt mycket att göra klart idag och igår eftersom vi har kickoff i helgen (läs: möten i två dagar) i Antalya och inte är tillbaka i Side igen förrän på söndag kväll.
I torsdags jobbade jag intensivt (och effektivt) från 8 till 21.15, åkte till flygplatsen 21.45 och återvände först kl 3.30. Både Casper och alarmet ringde igår morse kl 7.30 som beställt och så började nästa möte i Alanya. Hade tänkt vara halvledig efteråt men det var vissa saker som inte kunde vänta till måndag, till exempel måste ju guiderna få lön och jag behövde bestämma vem som skulle vara på flygplatsen vilken dag och tid nästa vecka.
Åkte ganska sent till kontoret iallafall, tog en powernap på två timmar innan och hjälpte Casper att hitta vägen till kontorsbutiken i Manavgat. Vet inte hur stor hjälp jag var dock, vi körde nog runt i en halvtimme med rödblinkande bensinlampa innan vi hittade den. Men där var den tillslut och vi fick shoppat lite!
Kom hem från kontoret kl 2 inatt och har sovit som en gris sedan dess. Men, om en timme ungefär bär det alltså av mot Antalya och jag har absolut ingen aning om vad för kläder jag ska ha på mig! Högsta cheferna är där i två dagar och vi ska äta middag tillsammans. Jag har använt samma jeans i två veckor men det behöver ju inte dom veta och ärligt talat tror jag inte folk tänker på sånt.
Så, bara att hitta en tröja. Och justja, vi har ju en jätteviktig tillställning på söndag kväll där vissa av våra hotell får priser. Har aldrig varit på en sådan tillställning tidigare - hur uppklädd ska man vara? Uniform?
Okej dags att packa lite kanske. Men nu vet ni varför jag inte uppdaterar så mycket, och varför jag kanske inte gör det i helgen! Tror dock att följande inlägg kommer bli spännande så stay tuned.
;)
TACK! ♥
Glömde nästan bort att jag fyllde år imorse men så sjöng dom för mig på kontoret. När jag ordnat med alla sidor till hotellboken och kört ut med dom till Manavgat (körde runt i en timme och letade efter den där trähästen, tills jag tillslut såg en liten liten häst uppe på taket av en borg) tänkte jag ta en annan väg tillbaka istället för huvudvägen. Så jag följde skylten mot Manavgat upp i bergen och fortsatte utan att svänga av medan jag högljutt sjöng med i låtarna.
Efter tjugo minuter började jag undra varför det inte fanns fler skyltar mot Manavgat eller någon avfartsväg och efter ytterligare några minuter såg jag en skylt märkt "Konya 45 km" och beslutade mig för att vända om. Konya ligger GANSKA långt bort och det var inte rätt dag att åka dit kanske.
På vägen tillbaka körde jag förbi en turktant som satt ensam och sålde apelsiner så jag stannade och köpte några. Hon var helt översocial efter att ha suttit där ensam och bjöd mig på bröd och yugurt. Sen insisterade hon på att ta mitt nummer så att jag kunde hälsa på henne i den lilla turkbyn nedanför berget och dricka te. Detta erbjudande kom ganska lämpligt efter att hon frågat om jag var gift och nämnt att hon har en ogift son.
Well.
Jaja en jobbade jag mer och trodde jag gjort det perfekta schemat men orkade bara inte läsa igenom det efter att ha ändrat sex gånger. Nu visade det sig att jag satt flygplats morgon, dag och natt på en tjej och det är ju faktiskt lite väl tufft. Så ja, version sju here we go.
Men hursomhelst, så gick vi sen och åt på restaurang och jag fick en massa rosa presenter (varför rosa liksom?) och dessa presenter bestod bland annat av ett set med hink och spade. Börjar lite smått undra vad guiderna har fått för intryck av mig! Men kände mig betydligt yngre än 25 iallafall. Båda restaurangerna vi var på sköt med raketer och bjöd på chokladtårta, på Liman skrev dom mitt namn i laser på stenmuren ute i havet.
Sen visade det sig att Nathalie, min kompis från gymnasiet, satt på baren intill så det blev ett kärt återseende efter mer än 3 år ifrån varandra. Och strax därefter begav vi oss hemåt.
Väl hemma kollade jag min facebook och min systers blogg plus kommentarerna jag fick på förra inlägget och det jag egentligen ville säga ikväll, innan allt annat slank ur mig, var TACK. På riktigt. Bara tanken på att hela familjen stått samlad runt telefonen för att sjunga ja må hon leva och spela gitarr fick mig att börja gråta! Av glädje alltså, av att ha världens absolut bästa familj.
Tack för att ni finns och är dom ni är!
Och vad glor du på din gamla trähäst.
Idag hade vi möte i Alanya på morgonen. Det var så svårt att gå upp så ni anar inte, men iväg kom vi iallafall. Och iväg tillbaka till Side igen dessutom, innan mötet var avslutat, eftersom vi hade ett annat möte på kontoret här kl 12.
Så rakt in på nästa alltså och när det var slut vad det dags att hålla i säsongens första veckomöte. Jag och Casper har slagit ihop våra team lite i början men nu delade vi på oss och hjälp, vad få som blev kvar! Sex personer bara! Plus mig. Och så väntar vi på fyra till som insallah kommer i veckan.
Men anledningen till att inlägget är trähäst-inspirerat beror på vad som hände när jag suttit på kontoret ett tag, i full gång med att göra om schemat för tredje eller fjärde gången. Då ringer min kollega och meddelar att jag måste uppdatera hotellböckerna i Manavgat. Say what! Har inte ens ägnat dom en tanke sen jag kom hit. När jag fick veta att vi inte behövde åka ut dit på service blev jag så lättad att jag släppte området helt. Men nu studsade det tillbaka upp i näsan på mig. Skit också.
Det tog typ två timmar att uppdatera utflyktssidan och hemresetiderna för ungefär tjugo flyg men I did it och trotsade mörkret för att köra ut med sidorna. Har aldrig varit på hotellen men fick förklarat att jag skulle svänga höger vid den stora trähästen (som den i Troja). Troja ligger i Turkiet BTW, typ ingen som vet det.
Jaja, iallafall. Så hade det ju hunnit bli mörkt och hur jag än spanade och spejade hittade jag ingen trähäst. Och nu i skrivande stund inser jag att jag bara skrev ut de svenska sidorna, har inte ens börjat på de norska, danska eller finska.
Får nog åka in till kontoret lite tidigare imorgon. Hotellböcker borde verkligen avskaffas!
Ps. Grattis på födelsedagen Kicki om en halvtimme. Tack tack! Ds.
Yes she did.
Precis när jag lagt ner datorn på golvet och kurat ihop mig till en liten boll under täcket (fullt påklädd med oborstade tänder) ringde Casper.
- Jag är klar nu!
Skitalainen. Så det var bara att pallra sig upp ur sängen igen och köra in honom till stan. Påvägen piggnade jag till och bestämde mig för att stanna kvar en stund. Dom har bjudit in oss på påskmiddag imorgon, chefen för restaurangen har ingen aning om vad påsk är men hans turkiska servitör som bott i Sverige i 16 år vet. Så dom kom in med fyra okokta ägg sprayade i lila och rosa, jättestolta över sina verk.
Imorgon ska vi alltså tillbaka till Liman på påskmiddag, då kommer äggen vara kokta. Dagen efter har vi möte hela dagen verkligen och på tisdag kväll blir det teammiddag en gång till, för då fyller jag år! JIIHA!
Äh. Nu ska jag sova igen. Vill va så trött som jag var förut, det är så skönt att lägga sig i sängen då. Undrar om man kan spela angry birds på internet? Ska nog googla det. Godnatt!
Men vad hände?
Precis när jag började överväga att åka med Casper in till stan för att träffa våra team som firar för fullt, somnade jag. Ja nästan iallafall. Nu har jag fortfarande kvar lite av lusten att åka dit, samtidigt som jag inte ens orkar vrida på huvudet eftersom det ligger i ett sånt skönt läge. Att borsta tänderna eller lägga ner datorn på golvet får bli senare projekt.
Jag har intagit horisontalläge igen och planerar att behålla det så ett tag.
Nej. Om man skulle sova på riktigt kanske. Festa till det lite såhär kvällen före min första lediga dag. Gå lite wild and crazy och somna med alla kläder på. Det skulle va nåt det.
Nu börjar det.
Har varit sjukt effektiv idag och kanske är det därför jag har en så glad känsla ikväll. Brukar ha det när mycket har blivit uträttat nämligen. Älskar när det händer saker.
Vill ni veta hur min dag såg ut? SÅKLART att ni vill!
Snoozade som ni vet imorse och gick mycket riktigt till gymmet efter det. Där fann jag två löpband. Ja, punkt. Det fanns alltså ingenting mer. Och dessa två löpband fungerade inte, hur mycket jag än tryckte på on och drog i sladdarna.
Så jag köpte mig ett par billiga solglasögon och körde till kontoret istället. Solen sken hela dagen, du hade rätt Cissi om värmen! På kontoret blev jag smärtsamt medveten om min icke fungerande skrivare och alla dokument som måste skrivas ut. Blev kort därpå smärtsamt medveten om att alla har påskhelg hemma i Sverige, inklusive våra experter på IT-avdelningen.
Istället svarade jag på mail och försökte komma på i vilken ände av pusslet jag skulle börja. Pusslet heter att starta upp inför en säsong för första gången och en känsla som liksom följer med pusslet heter hjälp jag har nog glömt något jätteviktigt.
Såhär känner man sig då ungefär. Ni fattar vad jag menar va?
Sen frågade Casper om jag ätit frukost och fem minuter senare var vi påväg till Liman restaurang för att äta turkfrulle. Solen lyste, luften var varmare än den varit sen vi kom och vi parkerade precis intill de majestätiska ruinerna av tempel från tiden då romare och greker levde här.
Efter denna lilla paus hade jag krafter till att ge mig på skrivaren. Det tog sjumiljoner samtal till vår agents IT-avdelning (som gudskelov inte firar påsk), femton aarggh jag ger upp utbrott och många misslyckade installationer av drivers till olika HP-skrivare.
Sen åkte jag och chefen för agenten till närmsta databutik och köpte en ny. Som gjorde precis som det stod att den skulle göra i bruksanvisningen - ända tills jag skulle skriva ut. För att fatta det hela kort kunde jag inte skriva ut något på hela dagen men var helt galet effektiv ändå och städade kontoret, gjorde klart nästa veckas schema, rensade i mina papper och åt kebab.
Sen kom Casper tillbaka och det tog honom två minuter att hitta felet och få igång skrivaren. Som jag för övrigt är helt kär i, har skrivit ut så sjukt många papper ikväll. Bara längtar till imorgon när jag kan skriva ut fler!
Det är bara så irriterande när man som tjej inte kan fixa nån teknisk liten grej. Och så kommer en kille och klarar det direkt. Man vill ju bara gå i försvar och förklara att man visste precis hur man skulle göra men det kan man inte. Så det är bara att tacka och bocka. Och hoppas på lite bättre lycka nästa gång kanske.
JAHA sen har jag ju sagt att jag ska till flygplatsen inatt också och säga hejdå till 50 gäster som avslutar semestern och flyger tillbaka till Stockholm. Oj oj, har inte träffat gäster på en månad! Och har aldrig jobbat på den här flygplatsen förut. Sen finns ju också det faktum att det är midnatt och jag ska köra om två timmar för att komma hem igen runt sex på morgonkvisten.
Sova 4 timmar eller så och sen spendera dagen på kontoret och i Side för att bland annat signera alla kontrakt jag inte fick skickade till mig idag. Så nu har det alltså börjat. Guidelivet! Fast i en annan roll. Som jag faktiskt gillar idag.
GUTEN NACHT MEINEN FREUNDEN!
Vill ni veta hur min dag såg ut? SÅKLART att ni vill!
Snoozade som ni vet imorse och gick mycket riktigt till gymmet efter det. Där fann jag två löpband. Ja, punkt. Det fanns alltså ingenting mer. Och dessa två löpband fungerade inte, hur mycket jag än tryckte på on och drog i sladdarna.
Så jag köpte mig ett par billiga solglasögon och körde till kontoret istället. Solen sken hela dagen, du hade rätt Cissi om värmen! På kontoret blev jag smärtsamt medveten om min icke fungerande skrivare och alla dokument som måste skrivas ut. Blev kort därpå smärtsamt medveten om att alla har påskhelg hemma i Sverige, inklusive våra experter på IT-avdelningen.
Istället svarade jag på mail och försökte komma på i vilken ände av pusslet jag skulle börja. Pusslet heter att starta upp inför en säsong för första gången och en känsla som liksom följer med pusslet heter hjälp jag har nog glömt något jätteviktigt.
Såhär känner man sig då ungefär. Ni fattar vad jag menar va?
Sen frågade Casper om jag ätit frukost och fem minuter senare var vi påväg till Liman restaurang för att äta turkfrulle. Solen lyste, luften var varmare än den varit sen vi kom och vi parkerade precis intill de majestätiska ruinerna av tempel från tiden då romare och greker levde här.
Efter denna lilla paus hade jag krafter till att ge mig på skrivaren. Det tog sjumiljoner samtal till vår agents IT-avdelning (som gudskelov inte firar påsk), femton aarggh jag ger upp utbrott och många misslyckade installationer av drivers till olika HP-skrivare.
Sen åkte jag och chefen för agenten till närmsta databutik och köpte en ny. Som gjorde precis som det stod att den skulle göra i bruksanvisningen - ända tills jag skulle skriva ut. För att fatta det hela kort kunde jag inte skriva ut något på hela dagen men var helt galet effektiv ändå och städade kontoret, gjorde klart nästa veckas schema, rensade i mina papper och åt kebab.
Sen kom Casper tillbaka och det tog honom två minuter att hitta felet och få igång skrivaren. Som jag för övrigt är helt kär i, har skrivit ut så sjukt många papper ikväll. Bara längtar till imorgon när jag kan skriva ut fler!
Det är bara så irriterande när man som tjej inte kan fixa nån teknisk liten grej. Och så kommer en kille och klarar det direkt. Man vill ju bara gå i försvar och förklara att man visste precis hur man skulle göra men det kan man inte. Så det är bara att tacka och bocka. Och hoppas på lite bättre lycka nästa gång kanske.
JAHA sen har jag ju sagt att jag ska till flygplatsen inatt också och säga hejdå till 50 gäster som avslutar semestern och flyger tillbaka till Stockholm. Oj oj, har inte träffat gäster på en månad! Och har aldrig jobbat på den här flygplatsen förut. Sen finns ju också det faktum att det är midnatt och jag ska köra om två timmar för att komma hem igen runt sex på morgonkvisten.
Sova 4 timmar eller så och sen spendera dagen på kontoret och i Side för att bland annat signera alla kontrakt jag inte fick skickade till mig idag. Så nu har det alltså börjat. Guidelivet! Fast i en annan roll. Som jag faktiskt gillar idag.
GUTEN NACHT MEINEN FREUNDEN!
Ahhhh.
Har snoozat i två timmar och tänkte gå ner till gymmet nu. Alla guider är ute och studerar utflykt, tror jag tar min halvlediga dag istället för i onsdags eller när det nu var jag skulle haft den.
Och tack för kommentaren Anneli, när det kommer till kritan kan jag nog inte låta bli att va ett flumm. Det gör ju allting mycket roligare och det är ju inte meningen att man ska ha tråkigt! :) Det kommer säkert med tiden.
Nej pojkar, solen skiner och det är dags att gymma lite. Sen har jag en del planer för dagen, inte bara inom kontorets väggar faktiskt. Ska bland annat försöka få ihop ett samarbete med en av restaurangerna inne i stan och hälsa på några av våra samarbetspartners. Plus att två nya guider kommer ikväll! Woho!
And... Action!
Att byta bana.
Jag har älskat att vara guide. Har älskat det hela tiden och är nog den enda i hela företaget som fortfarande, efter 3,5 år, inte har något emot att ha servicetelefonen.
Att vara chef är annorlunda på många sätt. Jag kommer inte få den där adrenalinkicken som man får under en utflykt när allt bara flyter på och man har världens bästa grupp. Kommer inte längta efter att det nya schemat kommer ut eftersom det är jag själv som gör det och jag måste hela tiden tänka på vad jag säger och hur jag agerar och reagerar på olika saker.
Det gäller att ha tungan rätt i mun hela tiden, att ha stenkoll på saker jag tidigare inte brytt mig om och jag kan inte gå ut för att "ta en drink" och komma dansandes hem klockan fem på morgonen.
Mina arbetsuppgifter har bytts ut mot nya, mer ansvarsfulla uppdrag. Det är förvånandsvärt lätt att ta på sig och genomföra helt nya uppgifter. Men jag saknar frihetskänslan. Att bara kunna gå runt i stan och vara flummig med turkarna utan att bry sig om vad dom tycker eller vilka dom är. Har ingenting emot att arbeta 16 timmar i sträck sålänge det händer något och man har kul.
Men om man ser saken i ett annat ljus, har jag inte nödvändigtvis gått miste om guidelivets fina sidor. Jag kan åka till flygplatsen när jag vill och åka ut på service. Vill jag vara flummig och bara slappna av, kan jag ta bilen till en annan stad över dagen. Och servicemobilen har blivit ersatt med min vanliga mobil, med kollegor och hotellchefer som ringer istället för gäster.
En stor skillnad alltså och det mesta är fortfarande väldigt nytt, men jag tror att det blir en bra sommar. Det är faktiskt skitkul att lägga scheman och jag ser verkligen fram mot vårt första veckomöte. Det är lite konstigt att dem vi arbetar med inte riktigt slappnar av som jag är van att folk gör i min närhet, men antar att det kommer med tiden. Sen fick vi veta under kvällen att det finns ett gym 20 meter från våra lägenheter. PURE happiness.
Summan av kardemumman blir alltså att livet är bra, jag kommer bli fit for fight vilken dag som helst och det är fortfarande svinkallt i Turkiet.
Over and out!
Znarket!
För första gången sen vi kom hit (har ju inte varit här så länge men skitsamma) åt vi döner kebab. Kebabrulle alltså. Vi fick också en hel del gjort på kontoret, jag installerade nästan en skrivare (ni vet mitt expert-område) och så ringde Ali från utflyktsavdelningen kl 7 på kvällen:
- We will have a germanspeaking guide on the excursion tomorrow, is it possible todo it another day instead?
Ja absolut vi har bara planerat in allt in i minsta detalj. Men det löste sig och dom får engelsktalande guide, yes!
Vet ni jag har somnat till två gånger under det här inlägget såattehhhh.
Tre gånger.
GODNATT!
Två ord:
BRRRRRR och ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ.
Vi har precis kommit hem efter att ha tittat på en kvällshow. Dansarna var helt otroliga, alt var bra - förutom att det var sviiiinkallt ute. På riktigt, vi frös så att vi skakade. Och jag vet att det är jättekallt hemma men där är man förberedd. Här satt vi med en tunn tröja över linnen och trekvartsbyxor. Och frös asset av oss.
Känner att jag börjar bli rätt sugen på att titta en stund på insidan av mina ögonlock. Nu gjorde jag det visst ganska länge. Det är nog dags att avsluta här.
Godnatt, lingonbär!
Polis polis potatisgris.
Borde väl inte skriva det här när pappa läser ;) men igår blev jag stoppad på vägen från Alanya till Side för att jag körde för fort. Aj aj! Det var en lång sträcka utan bilar och jag sjöng för full hals inne i bilen. Kanske gick det lite snabbare än vad hastighetsbegränsningen låg på, men jag har blivit van vid att köra den hastighet som passar där man befinner sig och ser inte skyltarna med begränsningar längre.
Normalt kör jag faktiskt väldigt långsamt här, det kan min kollega intyga som brukar susa förbi och komma fram 10 minter innan mig när vi ska nånstans. Men den här gången gick det alltså lite fortare än vanligt. Och jag fick böter.
I Egypten är det ganska kul att få böter för jag vet exakt hur man gör för att slippa betala. Det är bara att va trevlig, lite diskret få fram att man arbetar med landets största företag inom turism och säga ett par ord på arabiska. Inte en chans att dom skriver klart din bot då. Här däremot är dom lite mer civiliserade och min turkiska och mina skämt var visserligen uppskattade men gjorde ingen skillnad. Damnit.
Fem minuter efter ringde min kollega som också blivit stoppad. Det var tydligen en lång kö till polisen när han kom, alla väntade på att få en bot (säger man bot?). Offf yaaa! Idag ska jag och chefen åka runt hela Side och träffa alla hotellchefer och restaurangägare vi har kontrakt med. Smell you later!
01.57
Och mitt alarm ringer kl 06.00. Ville bara uppdatera och berätta att fyra av guiderna är här nu, så planeringen har förändrats något. Enligt planen skulle ju den första komma imorgon, men det är faktiskt skönt att dom är här. Hoppas att resten kommer så fort som möjligt så vi kan köra igång på riktigt.
Det här kommer bli en så bra sommar!
Milano?
Hallå här kommer en liten snabb uppdatering innan jag beger mig.
Det har varit ganska hektiskt men saker och ting verkar lösa sig bättre än jag trodde. Min första guide kom ikväll och min andra imorgon. Jag hade då varit här i lite mer än 24 timmar. Puha.
Efter att ha sett till att min nya kollega hade allt hon behövde (förutom bagaget som blev kvar i Istanbul) lämnade jag henne att sova medan jag utforskade området bakom vårt hotell. Och hittade en turkrestaurang. Den var helt tom förutom ett bord med turkar som alla vände sig om och stirrade när jag gick in.
När jag och min nya kompis mr Inkastare satt och drack te kom en av hans springpojkar (dom gör allt som ingen annan orkar göra). De hade en kund i telefonen och springpojken kunde inte så bra engelska.
Inkastaren: Hello, you want to order food? Pizza, okej. Large, okej. How many? One large pizza. Pizza Milano? Okej okej, it will be there in... (springpojken mimar 20 minuter).... 15 minutes. BYE BYEEE!
Sen visade det sig att ingen har en aning om vad pizza Milano är för något och efter en lång diskussion ringer han upp den norska kunden igen på blandad tysk-engelska.
Inkastaren: Hello! Pizza Milano nothing, do you want another pizza? You ordered yesterday Milano? No no nothing. What do you want on your pizza? Mushrooms unt tomato unt salami unt... Unt... Okej okej. Danke, byeee!
Åh det var mycket roligare i verkligheten inser jag nu. Alla pratar verkligen tyska här, det bor tydligen runt fem miljoner turkar i Tyskland och det verkar som att alla har nån farbror i Side.
KOFFEIN!
Alltså. Jag drack två koppar kaffe för ungefär fyra timmar sen. Och känner fortfarande inte minsta lust att sova. Önskar att min bror ville starta sin dator så jag kunde titta på Big Bang Theory.
HJÄLP! Vår katt hoppade från sin favoritbyrå till sin andra favoritbyrå och råkade putta ner något på golvet i farten. I förrgår kom jag in i mitt rum precis samtidigt som en annan av våra katter hoppade ner på min spikmatta. Det knäppa var att hon inte ens reagerade. Vissa av spikarna är faktiskt vassa på riktigt!
Hon kanske är en emo-katt i smyg och gillar när det sticks lite.
Här får ni fler bilder från Istanbul!
Jag och Lars gör oss hemmastadda.
Vi är söta turister vid Bozburun.
Vi cyklar tademcykel på Prinsöarna (vad betyder tandem?)
Okej jag googlade det, arbetsskada att ta reda på svaret jämt. Tandem är ett arrangemang av maskiner, människor eller djur som står uppradade efter varandra med ansiktet mot samma riktning. Orkade inte läsa mer men nu vet ni iallafall! Varsågoda!
Nej men. Skärp er nu, gå och lägg er. Och Lars är en tjej som ni ser, förklarade ju det där med namnen förut. Lars, Ahmed och Jonte. Ahmed är förresten i Alanya nu så henne träffar jag nog på snart!
SOV GOTT POJKAR! Vi ses snart! Ps. Dålig uppdatering kan följa men HANG IN THERE! Det kommer va värt all väntan! Ds.
Skepp å hoj!
Eller vad säger man när man ska flyga? Far å flyg?
Imorgon bär det iallafall av till Turkiet, jag började packa min väska för några timmar sedan och är nu ganska klar att spendera 6-8 månader i Asien. Slash Europa om jag besöker Istanbul nån gång.
Med tanke på att jag verkar få en minst sagt intensiv start på säsongen och det känns som ett 10.000 bitarspussel att försöka lägga schemat (till stor del utan guider och med en hel del gäster på plats), borde jag inte känna mig lugn. Men det gör jag. Och det är så skönt!
Ogillar fortfarande starkt att säga hejdå och det sticker till i hjärtat varje gång jag tänker på det, men samtidigt ska det bli kul och spännande att se hur den här sommaren blir. Gillar när det händer mycket och även fast jag älskar att ha tid för mig själv, är det också kul att ha många bollar i luften. Sålänge man har någorlunda koll på bollarna.
Vilket jag kanske inte kommer ha. Men man kan ju inte göra mer än sitt bästa!
Så kort sagt, vad gör vi? Nu kör vi! xD
Lars och jag i Kappadokien på vår roadtrip förr-förra sommaren.
Ps. Det var iskallt. Ds.
Pojkar, pojkar.
Varför sitter ni uppe och läser min blogg såhär sent? Det är faktiskt inte okej, gå och lägg er nu.
Yes, Im talking to you.
OJ OJ!
Nu har systrarna åkt till London och jag har varit med brur för att hämta passet på posten. Flygbiljetten till Turkiet är bokad till fredag eftermiddag och jag gör mitt bästa för att övervinna en liten känsla av stress som biter tag i mig då och då.
Förstår inte riktigt hur jag ska få ihop schemat nämligen. Hur ska jag kunna se till att alla guider får se utflykterna, hotellen, Side, restaurangerna, lära sig om våra samarbetspartners och däremellan hinna göra sig hemmastadda innan de första gästerna kommer? Och för att inte tala om att vi ska hinna gå igenom hur man säljer utflykter, vårt logsystem, procedurer på flygplatsen och alla andra små men galet viktiga detaljer.
Det är liksom två dagar från det att den första svenska guiden kommer ner till att de första skandinaviska gästerna landar på flygplatsen och förväntar sig 100% service och kunskap. Behöver sitta ner och samla alla tankar och all information jag har fått. Och göra upp ett schema.
Jag börjar nu!
Angry birds och söta barn.
När man hyr bil med oss i Turkiet får man ett litet papper med tips på platser att besöka. Läste igenom det vi använt tidigare somrar och förstår varför folk inte hyrde så mycket bil. Så nu är det uppdaterat och på köpet fick jag lite inspiration till hur jag vill spendera mina lediga dagar!
Gillar Side massor, men det är lite turistit (turistigt?) och mina inte alltför älskade ryssar har ju börjat hitta dit. Men nu har jag läst om en massa coola platser man kan åka till i närheten, till exempel de höga klipporna längs med kusten där metangas sipprar ut ur sprickorna och skapar naturliga eldar som har brunnit i tusentals år. Eller de kilometerlånga stränderna där man kan bada med havssköldpaddor, eller borgen uppe på den branta klippan som man bara kommer till genom antika hemliga gångar under marken.
Förutom detta har jag spelat det mycket beroendeframkallande spelet angry birds på Ankis mobil, skjutit ner en massa kaxiga grisar och spelat yatzi med päron och bröder. Så kom Kim förbi med sina små barn som var förvånandsvärt lugna och inte drog Gustaf i svansen eller i huvudet trots att han sov precis intill.
Och ja, nu är det läggdags. Systrarna åker till London på onsdag morgon så imorgon är sista dagen med dom den här semestern. ♥
HAHAHA!
Alltså jag kissar fortfarande nästan på mig av skratt åt hönsbilden i förra inlägget!
Idag firade jag och Anneli 46 år tillsammans (HJÄLP). Jag fyller ju inte riktigt än men eftersom jag troligtvis inte är hemma på min födelsedag var hon en jättesnel hest och delade födelsedag med mig. ♥ Hon fyllde 21. Gissa hur gammal jag blir då?
21 + X = 46
Vi har promenerat med Barret, Kajan och Kajans hundar. Den ena hunden vad speedy gonzales och slet iväg med kopplet så jag nästan flög efter. Den andra var helt sniglig och jag beundrar Annelis tålamod där. Vi hade ett ganska stort avstånd mellan oss iallafall, men en hund som ville springa och en som ville snigla och lukta på löv.
Kajan hade med sin gitarr och sjöng för oss när vi tog en liten paus. Sen åt vi, fikade och spelade spel tillsammans hela familjen plus morfar. MYSIGT!!!
Imorgon är det måndag och mitt visum kan bli klart vilken dag som helst. Konstigt att inte veta hur lång tid jag har kvar hemma innan det är dags att flyga till Turkiet.
Höns?
Alltså, det skulle va rätt skönt om man kunde punktförbränna. Och välja vart fettet skulle sätta sig. Då skulle jag sätta mitt på rumpan.
När jag googlade rumpa kom den här bilden upp!
Snörvel!
Idag vaknade jag påväg att bli förkyld. Ni vet mör i kroppen, snorig och lite halvt på g att få feber. Och jag tänkte testa en omvänd psykiatrisk metod (eller vad det nu kan tänkas heta). Så jag sa till alla att jag mådde jättebra (alla = mamma och syster). Detta funkade i ungefär två minuter, sen tog min självömkan över.
Det hör väl lite till att tycka synd om sig själv när man är sjuk. Men om jag hade kunnat motstå den frestelsen, hade jag kunnat testa om det funkade att inbilla sig frisk.
ÄLSKAR
Alla sköna människor där ute!
Hämtat från tjuvtittat.se:
Man bara YES! Den mazarinen ska jag hämta!
Redo att ta ett nej iallafall.
Juzt azk ze ztone.
Nej pojkar, det här var kul men nu ska jag sova. Klockan är fem minuter i midnatt.
Shake that valk!
Vi har helt galet bra humor i vår familj, det är sant! Ganska länge har vi varit inne på tjockis-skämt och det har liksom hållt igång medan jag varit borta och är fortfarande lika kul när jag kommer tillbaka hem igen.
Igår till exempel när bror skulle gå ner för trappan ropade jag på honom. När han undrade vad jag ville förklarade jag hjälpsamt att hans dubbelhaka fastnat under byrån i hallen.
Eller hur, visst är det kul!
Idag kände jag till min förskräckelse att magen dallrade när jag sprang upp och ner för trappan. Men det gör inget, för vi har satt ribban så högt när det gäller att va tjock, att ingen av oss nånsin kommer att nå dit.
Förutom Henrik då, som får borden att välta när han kommer in i rummet.
No, no es amor.
Lo que tu sientes, se llama obsecion.
Det verkar vara en viktig fotbollsmatch på TV ikväll, bror och syster har pratat om den i flera dagar. Bror nummer två har åkt till en kompis för att se den och jag ligger här och fattar ingenting. Men vill gärna lära mig lite mer om fotboll så jaja, jag går väl in och tittar då.
Imorgon är mamma ledig och vi ska äta sushi på stan! Puure happiness.
Söta va!
Första gången jag åt sushi trodde jag att wasabin var avokado. Och i love avakado. Efter det sa jag att jag aldrig mer skulle äta sushi.
Andra gången trodde jag och mitt ex att sjögräset som bitarna var inlindade i var tejp (ja, jag vet). Vi satt alltså och pillade bort allt det svarta och det tog ju ungefär två timmar att äta dom där bitarna. När vi gick ut sa vi (igen) att sushi var helt idiotiskt och vi skulle aldrig äta det igen.
Nu är jag beroende. Han som kom på sushin är bättre än han som uppfann hjulet.
Perdoname, que yo no puedo segir.
Perdido perdon.
Vet ni vad jag ska göra nu? Jag ska sammanställa all information jag kan hitta om våra 20 hotell, sammanställa ett dokument om våra utflykter och leta fram mer information om Side. Notera att jag redan har gjort det här men att det försvann när vi lämnade Dominikanska!
Inte okej. Men jag väljer att se lösningar istället för problem och parkerar den irritationskänslan utanför min oros-cirkel. Och går vidare.
Ahhhhhh.
ehhhstockholmo
Jag är turist i mitt eget land. På riktigt har jag svårt att hitta i Stockholm. Idag skulle jag ju till turkiska ambassaden och var tvungen att köpa en karta. Yes you heard me, jag köpte en karta över Stockholm. Kunde ju inte bara stå där och låta kassörskan peka ut vägen utan att köpa den.
Sen sökte jag visum och har därmed lagt mitt pass i den turkiska ambassadens händer. La femhundra kronor i deras händer också. Kom precis på att jag inte fick tillbaka någon växel, hallå det kostade ju 480?
Jaja kanske överlever utan dom 20 kronorna. Sen träffade jag min kollega från Gran Canaria och återupplivade gamla förträngda minnen från vår vinter tillsammans. Härliga tider! Vissa av dom iallafall. Hon påminde mig om någon alkoholiserad gäst som stannat på flygplatsen i två veckor eftersom han inte fick flyga hem, och jag kunde inte riktigt minnas honom, trots att hon sa att jag varit ganska delaktig i situationen. Men nu, nu minns jag.
Minns att jag köpte kaffe till honom för att han skulle nyktra till lite när vi för sjuttielfte gången försökte få med honom på ett plan. Och att han sen på nåt sätt ändå inte kom med. Eller var det en annan alkis? Hursomhelst, härliga tider.
SVULLO!
Bruur ska snart operera bort sina gigantiska (och i mean it, dom är gigantiska) halsmandlar. Han är orolig för att det ska göra helt galet ont och vi försöker lugna honom.
Ikväll berättade han om sin kompis syster (eller nåt sånt) som opererade bort sina halsmandlar med laser förra veckan. Allt gick bra, förutom att dom råkade lasra bort hennes smakkörtlar samtidigt!
HAHAHAHA! Ofta man råkar ta bort dom också! Fast vad vet jag, det är säkert jättesvårt. Och hon fick massa ersättning tydligen. Men lasermän, om ni läser min blogg, låt brurs smakkörtlar va. Tack.
Vänster: normala halsmandlar Höger: brurs halsmandlar
Zooo fat.
Mot den kungliga hufvudstaden.
Imorgon åker jag tillbaka till Stockholm för att uppsöka ambassaden och ansöka om visum inför Turkiet i sommar. Det har tagit mellan tre och åtta dagar för de som sökt före mig och när det är klart kan min flygbiljett bokas.
Dagen har annars varit bra; fikade med Cissi på Storken, pluggade filosofi med Barret och har kommit en bit på återskapningen av all information som jag samlat på mig om Side. Den som försvann ni vet.
Ikväll tänkte jag färga håret, plugga lite mer filosofi och njuta av Big Bang Theory, muahahaha. Zooo funny.
Te amo, te amo, te amo.
En mi vida, tu eres mi razon.
Det är sant som man säger, att folk lämnar sina hjärnor hemma när de åker på semester. Och jag har precis gjort samma sak. Lämnat både hjärnan, framförhållningen, logiken och allt annat i resväskan och har inte den minsta tanke på att packa upp dom därifrån.
Wine it up!
Okej jag inser att det blev lite väl serious i förra inlägget så jag får kompensera det med att vara helt oseriös nu.
Vi har spelat BEAT THAT nästan alla syskon och det var skitsvårt! Vi har haft massa utmaningar för oss - krupit runt på golvet, blåst på bollar, snurrat som galningar (är fortfarande yr).. Och nu inser jag precis att jag blivit bloggrapad av min bror.
Så jag tror att den seriösa tonen har bleknat bort vid det här laget!
Far och flyg tjohoo
tjeeeeeeenare tjenare! jag vill bara meddela att jag är en korv! min broder utklassade nyss mig och mina syskon på risk och ett annat skiit svårt spel! han är bäst! peace out mina undersåtare :)
2012 kompisar!
Det är INTE okej att mina läsare inte har ökat efter de drastiska åtgärder jag var tvungen att ta till.
Har läst en massa om 2012, och det är faktiskt sjukt intressant. Har tänkt väldigt mycket på alla miljöförändringar och oroat mig över allt som händer. Har därför inte riktigt vågat sätta mig in i vad som faktiskt kan hända och hur allvarligt det egentligen är. Men nu när jag börjat läsa lite mer, inser jag att det troligtvis kommer hända något väldigt stort och att det förmodligen inte finns något vi kan göra åt det - och på något sätt känns det lite lugnande.
Konstigt va? Vet ju fortfarande inte vad som kommer hända men nu undviker jag det inte längre och det är faktiskt skönt. Det är inte mycket vi verkar veta, men en sak som är vetenskapligt bevisad är bland annat att solen och jorden kommer stå i en rak linje mot det svarta hålet i vintergatan den 21 december. Och att en solstorm förmodligen kommer uppstå någon gång under 2012. Sist en solstorm ägde rum var för 150 år sedan och konsekvenserna var då att stora delar av elektriciteten slogs ut. Och det kan vi väl överleva!
Sen pratar många om att polerna kommer byta plats och att jordens magnetiska dragning kommer att spridas ut på olika ställen vilket kan orsaka naturkatastrofer.
Det behöver inte alls bli så stort som det låter, och förmodligen händer inte allt på en och samma gång, men jag tror att något kommer hända och jag tycker det är skitläskigt och väldigt intressant.
Sen hänvisar många till att mayaindianernas kalender slutade den 21 december 2012 och endel menar att det skulle innebära jordens undergång. Medan många andra menar att det inte behöver vara jordens undergång utan bara en ny era vi står inför. En stor förändring! Som bara sker vart 5200:e år.
Vad tror ni?
Welcome strangers ♥
Jag bloggrapade precis min systers blogg och har höga förväntningar på att min statistik kommer höjas. Im planning to sno hennes läsare förstår ni.
Ikväll ska jag, systrarna och deras två kaoskompisar servera glass i kyrkan. Fast jag funderar på att dra mig ur. Säg inget till dom, jag planerar att smyga iväg lite snyggt.
Bor Musse Pigg också här?
Alltså. I taxin igår. Fast innan jag berättar om det vill jag bara säga att jag har haft tre skitroliga och inspirerande dagar i Stockholm, hej sommar 2011! Nu kör vi.
Okej taxin. Vi var påväg tillbaka till vandrarhemmet (vi sa hotell till chauffören men ja, det är ett vandrarhem). Vi hade faktiskt varit och spelat boul, skitkul! Haha hello grandma liksom men det var faktiskt det.
Iallafall. Kom till saken kvinna. Vår taxichaufför var ganska pratglad och så var han utländsk, det hör till saken så jag måste nämna det. När vi närmade oss vårt wannabe hotell berättade han för oss om den förra gången han körde någon dit.
Chauffis: Förra kunden här han sa det var micke mus.
Jag: Micke mus?
Chauffis: Ja, att det var micke mus på hans rum.
Jag: HAHA! Jaså bor han här! Vilket rum då?
Mina kollegor: Hahaha!
Chauffis: Hahaha!
Jag: Haha!
Chauffis: Men hur säger man? Råtta? Mus?
Jag: Ja råtta eller mus, men om du säger micke mus blir det som Musse Pigg. Som Kalle Anka.
Chauffis: Haha!
Jag: Haha!
Det var inte förrän jag betalt, chauffisen kört därifrån och vi stod och smådisskuterade detta som jag plötsligt förstod. Han menade mycket möss. Inte mickey mouse.
Och jag som trodde att han trodde att mickey mouse betydde mus.
