glitter

Ok snabb sammanfattning - missade white water rafting eftersom det tog en timme att öppna dören (de försökte med en machéte bland annat men gav tillslut upp och sparkade in den. Tur att Carro var med mig i telefonen och kunde översätta när vakten sa "gå bort från dörren, vänta i sängen" på spanska).

Vi åkte till El Limon vattenfallet istället, 52 meter högt o jättefint. Vi red häst dit och jag trodde dom skämtade när jag såg de smala nedförsbackarna med lera och sten som hästen skulle gå nerför med mig på ryggen. Men det var inget skämt och vi överlevde, med hjärtat i halsgropen, och jag fick sitta ner och hämta andan i femton minuter efter att vi gått upp hela vägen för stentrapporna efteråt. Ingen kondition what so ever!

Idag hade jag kakaoutflykten för första gången, tror första gången också som den någonsin var på skandinaviska. Det gick bra, jag och lokalguiden Wilson hade kul ihop och gästerna var supersöta. Är inte van att komma såhär nära gästerna och kommer verkligen sakna några när jag åker imorgon. Vet att det är sant, för jag saknar fortfarande några som har åkte för både en, två och tre veckor sedan.

Men imorgon bär det av mot islandet Sverige, där jag ska gå på kurs i Stockholm tre dagar och sedan återvända till hemstaden och min efterlängtade familj innan jag kommer tillbaka hit med nästa flyg tillbaka hit igen.

Nu har mina ögon stängts tillräckligt många gånger, sov gott. Puss! <3

Dagen blev inte riktigt som jag tänkt mig idag. Hade för det första inte tänkt jobba till midnatt men förutom det hände en del oväntade saker. Jag och min kära kollega hade hotellbesök som vanligt och alla frågade om vädret, så dit gick allt som förväntat. Det lite oväntade började nog på riktigt när vi kom till kontoret (mycket senare än planerat) och jag mitt i min ekonomiredovisning blev avbruten av min chef som säger att det är tsunamivarning över hela ön. Det visade sig att det varit en kraftig jordbävning utanför Haiti och det blev plötsligt en hel del att göra på kontoret. Men som tur var verkar allt vara under kontroll nu och den enda tsunamin som varit var 12cm hög. Varningen har tagits tillbaka men man bör inte gå på stranden enligt de lokala myndigheterna - tror inte de hade behövt utfärda någon sån varning för inte en kotte skulle vilja gå till stranden mitt i mörka natten och inte ens på dagen vill någon gå dit pga vädret.

Men trots att allt ska vara okej nu och alla gäster är väl informerade och verkar lugna, så kan jag inte riktigt slappna av. Bor ju precis vid stranden och varje gång en våg skummar till lite extra kan jag inte låta bli att titta upp, även fast det inte finns en chans att se någonting. Dels för att det är kolsvart ute, dels för att mitt fönster är stängt.

Well well, det blir nog bra det här. Föreseten, hur stor är chansen att vara med om tre jordskalv och inte känna av ett enda?? Jag bara frågar. Hursomhelst ska jag upp om fem timmar och ha heldagsutflykt till huvudstaden så borde kanske försöka sova ändå. På torsdag är jag och Carro lediga och ska på white water rafting!!

Familjen jag saknar er, tänkte massor på er idag när vi inte visste hur allvarlig tsunamin skulle bli och längtar efter att få träffa er snart (6 dagar!!!). Men oroa er inte, allt är bra nu ;D PUSSNAAAATT!

Jaja, jag VET att det är typ 50 grader kallare i Sverige (utan att överdriva) men jag fryser faktiskt också. Det blåser och det skvätter in vatten från havet i vinden!

Okej ska inte klaga, det är fortfarande runt 25 grader (PLUS) och... Ja. Det finns ju fortfarande chans för solsken ett par gånger den här veckan.

Idag påväg till flygis fick vi fel på bussen. Först stannade vi bara, utan förvarning, och så gick chauffören och en av bagagekillarna ut och den andra bagagekillen bredvid mig bara ryckte på axlarna. Kände mig lite stressad för folk började ju direkt fråga vad som hände, och mikrofonen var inte på, så jag sa att jag skulle ta reda på det och hoppade ut efter chauffisen. Dom är ju så bra på att informera i det här landet! Tyvärr är de inte världsbäst på engelska heller men jag förstod att något var fel eftersom han stod och tryckte på någon pump i motorn och petade i den med en träpinne. Dock anade jag inte att vi skulle stå stilla där i över en och en halv timme.

Tyvärr fanns det ingen mottagning på mobilen heller, så när jag förstod att det skulle ta lite tid skickade jag iväg en av väsk-killarna på en intet ont anande förbipasserande moped för att ringa efter en ny buss där det fanns mottagning. Efter vad som kändes som hundra år skickade chauffören iväg den andra väsk-killen i en bil åt andra hållet för att ringa. Och jag skickade iväg chauffören till närmaste minimarket för att köpa rom och cola till gästerna.

WELL, vi kom iväg tillslut iallafall utan risk att missa flyget. Men det var lite stressigt för alla mina nya gäster satt redan på bussarna när vi kom fram och det fanns ingen tid att ens dela ut välkomstmaterial utan vi bara körde iväg så fort vi kunde så fick de det sen. Nästan varenda gäst har frågat mig om vädret men de som kom idag verkar chill. Men jag vet hur det kommer bli.

Dag 1: Inga problem, faktiskt ganska skönt att det regnar. Dag 2: Fortfarande skönt, så man inte bränner sig, men brukar det vara såhär regnigt? Dag 3: Inte skönt längre, oron börjar växa, de börjar lite smått grubbla på hur de ska få ersättning för förlorade semesterdagar. Dag 4: Eftersom det inte går att få tillbaka pengar pga dåligt väder letar de efter andra fel. Dag 5: De har haft tid att planera och attackerar guiden. Dag 6 och framåt: Jobbigt.

Men förhoppningsvis sker ett mirakel och solen tittar fram både hela onsdagen och hela helgen! Och efter den här veckan har ovädret dragit förbi och alla är glada och bruna igen. Och jag är i Sverige och fryser arslet av mig.

Pussnatt!

Vi får ett nytt flyg med svenska och danska gäster idag och de har flygit i över tio timmar och betalat sjukligt mycket pengar för att komma hit till solen. Och jag har precis fått veta att det kommer regna konstant i minst en vecka. Man känner sig liksom skyldig, även fast det inte finns något vi kan göra åt saken. Och nu gäller det bara att hålla dom igång med annat för det är så lätt annars att folk stannar på sina rum och börjar leta efter fel. Och det är ju faktiskt inte så kul att göra på sin dyra semester! Så nu är det högsta växeln som gäller i en vecka och sen åker jag hem till islandet på kurs =D (i samma flyg som några väldigt besvikna 1-veckas gäster) :(

PUSSKRAM!

Det är onsdag kväll, klockan är snart nio och jag ska snart ta en varm dusch och sova. Regnet vräker ner över Dominikanska Republiken och jag tycker riktigt synd om mina gäster som just nu sitter och äter middag i restaurangen nedanför. De har betalat så sjukligt mycket pengar för att komma hit till värmen och visst, det är varmt, och det är fortfarande vackert, men jiiiises vad det regnar. Dag som natt. Problemen jag hade har börjat blekna däremot så inom mig skiner solen igen, och jag gör så gott jag kan för att lysa upp alla gästers semester också men trots att de håller humöret ovanligt högt uppe ser jag besvikelsen och oron i deras ögon och jag HOPPAS SÅ INNERLIGT att det blir sol imorgon. Försöker förtränga satelitbilden jag såg där man tydligt såg molnen dundra in utan nåd flera dagar framöver. Vinden kan byta rikting, det kan ändras. De stackarna som bara bokat en vecka har fortfarande chans att vila under kokosnötspalmernas skugga på en torr vit sandstrand och promenera i solskenet eller åka båt på öppet hav. Åh Gud, folk ska åka katamaran imorgon, SNÄLLA låt solen lysa åtminstone över Samaná. Jaja. Väder är iallafall något som vi inte kan göra något åt. Det är bara att göra det bästa av situationen, och det gör de flesta. Det blir nog bra ska vi se. Pussnatt!

Idag har varit bättre men det är något som liksom ligger och mullrar under ytan. Någon som gör sig påmind och ena stunden känns det okej, faktiskt nästan bra, och jag tror att allt kommer ordna sig till det bästa. Andra stunden känns det skit igen. Tog en strandpromenad imorse och skrev dagbok, det hjälpte nog lite.

Gästerna verkar lugna igen. De som kom med första flyget åkte hem idag och de har varit riktigt söta, det känns redan tomt utan dom. Supergulliga nästan allihop faktiskt. Faktiskt alla utom en familj, vilket är riktigt bra. De som kom veckan efter har varit lite upp och ner men den här gången är alla trevliga hittills.

Och jag tycker inte att man är otrevlig om man kommer till mig med ett problem. Endel av de söta som åkte hem hade problem men vi löste det. Det jag ogillar är sättet vissa framför sina problem på. Man får inte mer om man skriker. Vi är här för att hjälpa och göra semestern så bra den bara kan bli, det är liksom vår arbetsuppgift. Så det räcker med att lugnt och fint förklara vad som är fel så får man hjälp. Och faktiskt lite därtill. Det där lilla extra kan man dock glömma om man skriker och hotar, då blir det den korta enkla vägen.

Jag menar, jag hjälper gärna snälla tanter över gatan. Men om en tant står och skriker åt mig att leda henne över vägen och göra det snabbt annars ser hon till att jag blir arbetslös - då kan hon gott stå kvar där ett tag. Tror att de flesta håller med mig. Sen är det ju självklart att jag hjälper henne över vägen för det hör till mitt jobb men det tar längre tid och det blir inte något småprat och ingen karamell efteråt.

Så tänk på det gott folk, skrika lönar sig INTE! Inte under semestern och inte efter.