Ont i hjärtat.
Men det går snart över.
Det jag älskar med Marmaris är turkarna. Naturen. Att allt är så vackert att det tar andan ur mig. Stämningen.
Mest känslan egentligen. Har inte upplevt den på samma sätt någon annanstans.
Har varit där en kväll och två dagar. Och det känns som en vecka.
Kvällen
Checkade in på hotellet på stranden och gick till kontoret. Träffade Hasan och fick en hård kram. Hälsade på Onur på Kaptan, åt räksallad på Maymi, samtalade med Kemal som äger hotellet där jag bodde och försökte få en full svensk gäst att gå till sitt hotellrum och sova.
Sov.
Dag 1
Var på hamam. Har aldrig varit så smutsig på ett hamam förut, SKOJA INTE vad mycket hud som lossnade. Sen gigantisk frukost på Cans café, stranden en timme och tacka nej till att få numret av en turk, för att avsluta med en ayran på charmiga Café del Mar.
Sen tog jag dolmus till Ozy där jag fixade naglar och hår. Varmvattnet var slut så det blev iskall hårtvättning men det var det värt. Åh det är så skönt när någon masserar ens hårbotten.
Sen middag på Golden Plate, träffade gamla kompisar påvägen längs marinan och vi ville döda ryssarna som spelade rysstechno och dansade framför teven. Det är en restaurang, ingen bargata. Idioter. Vi hörde nog inte en enda hel låt under hela eurovision men lite av danska och turkiska hörde vi iallafall.
Var det föresten bara jag som tyckte det såg ut som en vulkan bakom Islands representant när de gav poäng?
Sen barstreet, där det mesta var gratis under kvällen och vi avrundade med att stifta bekantskap med två transvestiter och gå ombord på en båt där vi tänkte sova. Okej vår kompis från kontoret kände ägaren så det var inte så wild and crazy som det låter.
Dag 2
Låg på stranden och strandkillen tyckte det var jättekul att gå förbi min solstol hela tiden och kalla mig för vit kyckling. Vattnet var iskallt och det var jätteskönt för i solen var det stek. Sen lämna tillbaka Onurs tröja som jag lånat, tappa 50 lira på strandpromenaden, ta dolmus till Icmeler och säga hejdå till Mahmut. Träffa guiderna på Prince restaurang och dricka soda.
Sen var det bara tillbaka till hotellet, checka ut, äta gratis lunch och få skjuts av ägaren till busstationen.
När jag skulle byta i Aydin till en dolmus mot Kusadasi fick jag hjälp av tre olika personer. En söt tjej som suttit bredvid mig på bussen tog mig i handen och frågade om jag visste vart jag skulle. Det visste jag. Bara för att jag inte pratar flytande turkiska är jag inte helt lost men gulligt av henne ändå. Sen drog chauffören min väska till rätt buss och så var det ännu en kille som tittade in tre gånger i bussen bara för att kolla att allt var bra och jag var okej.
Nu är jag som sagt tillbaka och börjar äntligen bli trött.
Tror det är dags att ringa hem snart.
Åh. Mätt.
Varför blir det alltid samma sak när vi ska äta?
Först sitter vi och klagar över hur hungriga vi är. Vi tycker att maten tar alldeles för lång tid på sig att komma in, och brödet de serverar äter vi upp på mindre än en minut. Vi är lite överaktiva för att vi är så hungriga och pratar konstant.
Sen kommer maten och en plötslig tystnad sprider sig över bordet. Ibland hörs lite MMMM men annars bara äter vi.
Och så börjar man se det komma. Man känner det först i midjan, speciellt när man har uniformen på sig. Kjolen och shortsen liksom klämmer åt och man vill knäppa upp dem men det får man inte. En efter en lutar sig tillbaka, tar en liten paus, för att sedan långsamt fortsätta kämpa med att äta upp vad som finns kvar på tallriken. Det är fortfarande ganska tyst, förutom några ÅH och UUUHH.
Sen håller vi på att somna. Vi är proppmätta, känner oss tjocka och så blir vi toktrötta.
Kom precis hem efter en middag på Saray och sängen kallar.
Hopp o hej!
Jag hinner!
Åh. Tidsoptimist.
Ska hämtas i receptionen om en halvtimme och detta har jag kvar att göra:
Gå upp
Äta frukost
Tvätta ansiktet
Borsta tänderna
Sminka mig pyttelite
Ta på uniformen
Packa väskan
Men det är så skönt att ligga här och läsa bloggar och kolla facebook.
Till mitt försvar vill jag bara säga att typ hela min familj är likadan. Ja, det är ni! Och att vi nästan alltid hinner i tid.
25 minuter kvar.
Its alive!
Jag är en liten kanin.
Liten, fast ovanligt fin.
Och öronen mina är långa och fina och viftar som öronen ska.
Vift vift.
Tjock och glad.
Japp! Det har gått två hela dagar utan träning. Tre om man inte räknar med morgonpromenaden för två dagar sedan. Men det gör inget, för internet funkar igen!!
Och så har jag och Sofie shoppat loss på onsdagsmarknaden. Herregud vad vi har handlat. Men till megabra priser! Tänkte städa men nu fastnade jag alltså här. Åh.
Imorgon har vi flygplats igen med norska, danska, svenska och finska gäster och så kommer en ny kollega med köpenhamnsflyget! Jag ska va hennes buddy och lära henne allt jag vet. Var nöjd med allt som livet ger å allt som du omkring dig ser, glöm bort bekymmer sorger å besvär...
På fredag åker jag till Marmaris igen eftersom jag är ledig lördag och söndag! Ska se eurovision där och bara ha det hur bra som helst. Och ja, livet är bara bra just nu. Och ännu bättre blir det den 6 juli!
Su yorum sarimsaklasakta ma saklasak,
sarimsaklamasakta ma saklasak?
Ska vi ha den här yogurten med salt eller utan?
Mitt alarm.
Samtal till servicemobilen kl 06.11.
Gäst: Vi har väntat på bussen i tjugo minuter men den har inte kommit!
Jag: Väntar ni på bussen nu?
Gäst: Ja! Vi har väntat i tjugo minuter.
Jag: Men bussen kommer inte förrän vid tio. Klockan är tio över sex nu.
Gäst: ...
Jag: ...
Gäst: Men det står 05.55 på biljetten.
Jag: Men det inte flygbiljetten ni ska titta på, upphämtningstiden står i hotellboken i receptionen.
Gäst: Men vi ska inte HEM! Vi ska till PAMUKKALE!
Hehe. När telefonen ringer tio över sex har man inte alltid alla chipsen i påsen.
Spännande!
Idag på flygplatsen stod inte det finska flyget med på ankomstlistan. Sen stod kom det upp en kort stund, beräknad ankomsttid en kvart tidigare än förväntat. Alles gut. Men så ändrades skärmen och plötsligt stod det cancelled efter flygnumret. Härligt!
Av anledningar vi ännu inte fått klart för oss (jag har iallafall inte hört varför) fick flyget landa på fastlandet i Grekland och tanka innan de flög hit igen. Det var visst nåt med att dom inte hade tillstånd att landa... Men det låter väldigt märkligt, och har som sagt inte hört hela historien.
Hur som helst så kom dom! Och det gjorde våra kära norrmän, danskar och svenskar också. Så nu är vi i full gång och jag minns varför jag älskar det här jobbet. Åh, vad skönt att jobba igen.
Och det är helt sjukt - om en måndad (typ) kommer min familj! <3
Hurra!!
Weell...
Idag när vi hade service skulle jag ringa till vår utflykts-kille på kontoret. Humoristiskt nog har han samma namn som en hamam-turk jag och Nathalie lärde känna i Side för jag-vill-inte-veta-hur-många-år-sen. Så jag ringer alltså till hamam-turken och vi pratar iallafall ett par minuter innan jag förstår vem det är. Då har han hunnit fråga hur jag mår, vart jag är och i det ögonblick jag inser mitt misstag är han i full gång med att berätta om sina nya hamam-anläggningar.
Så det var ju bara att snällt lyssna klart medan gästerna flockades framför disken och sedan artigt och avslappnat säga att ojdå, nu kom det visst en gäst, jag måste lägga på. Ha det så bra!
Åh orka. Det var ju ungefär ett år sen vi pratade sist så jag kunde inte direkt säga ops jag ringde fel, hejdå! mitt i hans monolog.
Så kan det gå när inte hjärnan är på!
Sigdirgit lan.
Så ska man INTE säga på turkiska. Det är inte bra. Aja baja.
Däremot kan man säga cilgin tavuk [schulgun tavock]. Det betyder galen kyckling. Bara om man vill alltså.
Idag har allt gått så mycket bättre, hjärnan är nog fortfarande på en charterweekend i spanien någonstans men det har varit en bra dag ändå med massor av söta gäster och faktiskt ingen felaktig information. HURRA!
Nu har jag klokt nog bokat in en träff med ett par gäster kl 18.00. Samma tid som vårt älskade träningspass börjar (ni vet, det som gjorde att vi inte kunde gå normalt på fyra dagar). Åh hade faktiskt sett fram emot att gå på det nu (och stretcha som en galen gnu efteråt) men det får bli en annan dag istället.
JAHA! Hade tänkt äta en smula (eller kanske lite mat) nu men hamnade liksom här och fastnade konstigt nog. Ska iallafall logga ut nu så jag inte dör av svält innan kl 18.00, det skulle ju vara lite jobbigt.
Puss och kärlek till er mina galna små höns! <3
Det var väl Maris? Eller?
Åh vi har haft får första ankomst. Efter två veckor med klarblå himmel och strålande sol bestämde sig himlen plötsligt för att regna. Och inte bara regna, utan tokregna. Och blåsa, så det var floder på vägarna. Och inte nog med det, det haglade. Ja, i Turkiet, i maj. Det tokhaglade.
På grund av lite oväntade sista minuten ändringar, blev det stressigt på flygplatsen när de första gästerna kom ut. När alla var ute vågade jag nästan inte vända mig om för det kändes som att folk skulle sitta i fel buss och att ingen skulle ha något välkomstmaterial. Men mirakulöst nog var nästan alla på rätt buss och vi kunde ganska snart köra därifrån.
Bussresan var väl det som gick bäst idag. Älskar att sitta där fram på guidesätet med en bra mikrofon och prata om saker jag känner till, saker jag pratat om många gånger förut och som jag vet att gästerna vill höra. Älskar att få dem att skratta och häpnas.
Sen hade vi välkomstmöte, det gick väl sådär. Men klarade att svara på nästan alla frågor efteråt! Litet minus bara när jag berättade om den goda fiskrestaurangen Maris och gästerna såklart skrev ner namnet på sin karta. Och det visade sig att den heter Cinar. Det är inte ens likt! Får skicka ett sms till dom imorgon.
Min hjärna har varit allmänt frånvarande idag, väldigt dålig dag att ta semester hjärnan, snälla kom tillbaka! Orkar liksom inte tänka efter, men å andra sidan gör jag ju ändå det när jag är med gäster. Det är då jag fokuserar och skärper till mig. Men före och efter.. Herregud. Hur som helst kom det jättesöta gäster hit och det känns, trots allt, bra att börja jobba på riktigt igen.
Eftersom bara 5 av 54 kom på välkomstmötet idag kan vi ju räkna med attack imorgon i servicedisken. =O
Men det gör inget, för mitt internet funkar nu! På rummet! Åh vilken lycka att komma tillbaka till civilisationen igen. Yarin görüsürüs, insallah!
And here we go again.
Idag har vi fixat våra helt underbara hotellböcker. Vi har skrivit tider och priser för utflykter, service, hemresa och allt annat. Sen har vi skrivit om det några gånger för det har varit fel. Sen har vi printat. Och printat. Och printat igen eftersom det har varit fel. Igen.
Sen har vi satt in alla papper i plastfickor som vi tillslut satt in i tolv olika pärmar. På fyra olika språk i varje pärm.
Åh, varje säsong önskar jag lika mycket att våra gäster uppskattade hotellböckerna mer.
Vi hade tänkt gå till gymmet men vi har fortfarande lite svårt att gå, så det blir imorgon istället.
S: Oh, I love your dress!
P: Thank you!
S: ...Is it a dress?
Undring.
Om en turkisk groda mötte en svensk groda - skulle de förstå varandra?
Humor!
Sofie, påväg till Marmaris: Where is the beach?
Någon visar.
Sofie: Aaah, near the sea.
Vi funderar på vad vi ska beställa till maten.
Sofie: Jeg vet ikk helt hvad...
Kari: VA? Tequila?!
Pau och Kari kommer till middagen med varsin drink. Kari har apelsinjuice.
Jo: Pau what did you take?
Pau: White russian.
Jo: Kari what is it in yours?
Kari: Yellow russian.
I bussen påväg tillbaka till Kusadasi.
Kari: What was that song that was so popular last summer?
Pau & Jo: Which song?
Kari: Something like.. Disco disco, partysaaa!
Pau: How does the melody go?
Kari: Like that!
Pau: Oh... You were singing.
Ahh.
Tillbaka i Kosso-Dosso!
Vi har varit i Cesme där vi ska ha gäster, och sovit över en natt på vårt 4-stjärniga hotell. Morgonen därpå gick vi en promenad kl 6 (!!!!) och njöt av tystnaden och grönskan, tills vi gick förbi tio hundkojor och ni kan ju ana vad som fanns i dom hundkojorna. Tur att hotellet inte har så många gäster nu, annars hade vi väckt hela bunten. Och gissa om vi höll på att kissa på oss när en LÖS hund kom morrande bakom oss. J-J blev jätterädd och jag pratade lugnande till henne hela vägen, "den vill bara hälsa, den är tam och van vid människor", blablalba. Inombords ville jag bara springa!
Men vi överlevde, och kunde åka till Marmaris. Gud, jag hade faktiskt glömt hur vackert det var. Visste att det var grönt med täta skogar och blommor i alla färger, men jag hade glömt hur klarblått havet är, hur bergen växer upp ur det som stora skuggor och hur månen speglar sig i allt. Fick faktiskt lite ångest, och undrade om jag hade valt rätt. På kvällen var vi på barstreet och jag sov nästan ingenting. Hann hälsa på endel gamla kompisar, långt ifrån alla men dom viktigaste. Och när vi åkte tillbaka mot Kusadasi dagen efter kände jag en lugn känsla inombords.
Nu sitter vi här vid poolen utanför våra lägenheter och jag är så glad över att vara här. Marmaris är vackrare och jag saknar fortfarande så många där, och tror att det hade varit jättekul att jobba där i sommar. Men det är nog inte vad jag behöver just nu. Och så hade jag ju aldrig fått jobba med Sofie, Pau, Jo-Jo, Karin och Kari om jag hade valt DLM. <3 Sommaren kommer bli härlig!
Kan inte bli annat med det här gänget.
Jag Karin och Sofie var föresten på gymmet igår. AJ! säger det i låren, rumpan och magen. Vet inte vad folk trodde när de såg oss gå på fruktmarknaden idag, inte en helt normal gångstil och det tog ungefär två minuter för oss att gå ut ur bilen. Autch.
Men som sagt, still alive! Och ikväll ska vi på turkisk afton igen. Men inte en chans att dom får upp oss på någon magdans! Det är ett stort projekt bara att sätta sig ner på stolen.
Aufwiedersehen!
Xploring.
Igår var vi i Izmir. Vi åkte med vår guide Deniz dit och bombarderade stackaren med frågor under den en och en halv timme det tog att köra från Koso-Doso. Väl inne i Izmir listade han ut hur man får tyst på guider. Man ger dom mat. Vi gick alltså under tillfällig tystnad längs en av Izmirs shoppinggator och åt Komru, vilket är en liten baguett fylld med grönsaker och ost. Namnet på baguetten är samma namn som en turkisk fågel har, med anledningen att de liknar varandra.
Vi letar fortfarande efter denna mystiska fågel.
Sedan strosade vi runt i basaren och jag köpte lite ost. Ost-försäljaren började vid ett tillfälle tala väldigt högt och bestämt till mig på turkiska och när jag senare frågade Deniz vad det var han sagt, översatte han det såhär:
"Du får smaka hur mycket du vill, för du är lika vacker som en ost."
Idag är vi i Cesme, som är en betydligt lugnare stad längs med kusten och den grekiska ön Ios ligger bara en timme med båt härifrån. Vi ser ön så tydligt att till och med husen går att urskilja härifrån. Vi har strosat runt i basaren, tittat på våra hotell och ätit ännu mer Komru. När Jo-Jo kom ut från en toalett efter vårt lunch-stopp höll hon sig lite för huvudet och grimaserade.
Jag: Slog du i huvudet?
J-J: Ja, det var så lågt i tak.
Jag: Men det står ju en skylt att man ska akta huvudet när man går in?
J-J: Ja, men det stod ingenting om att man ska göra det när man går ut!
Justja, de hade IKEA i Izmir också.
EFESOS!!
GODDAMN jag har skrivit två nya sidor till mitt Efesos-kompendie och nu har jag ännu mer ont i axlarna. Borde gå hem och träna, tiden bara flög iväg idag. Solen börjar sjunka mot horisonten och kryssningsfartyget står fortfarande kvar i hamnen.
Det växer Oliander överallt längs med vägen, minns att blommorna är giftiga och att det bara är getter som klarar av att äta dom. Minns att palmerna inte växer här naturligt utan har blivit planterade och jag minns hur galet varmt det blir om somrarna. En ovanligt varm start på maj, säger dom. Man kan ju bara föreställa sig då hur det blir i Augusti, när det förra sommaren var 48 grader i skuggan. Och för tre år sedan 52. Ja, i skuggan.
Är fortfarande så förundrad över hur lite insekter det finns här, inga flugor i maten, inga mygg på armarna, inga getingar som man ska undvika att vifta bort. Däremot katter och hundar, och varje gång vi ser en hund överväger vi om den ska med till kontoret eller inte. Men först måste vi ju veta att någon fortsätter ta hand om den under vintern när vi har åkt härifrån. Och alla fina hundar har halsband! Varför? Till och med min vita bebis har ett gult band om halsen. Åh, alla fina hanar är alltid upptagna.
Dags att lägga in lite bilder på facebook. Hm. Träna var det ja.
Tjingeling!
Sol, sol och blå himmel.
Sitter just nu på Café Café längs Kusadasis strandpromenad och har precis avslutat min trejde kaffe. Kanske borde äta frukost. Känner mig fortfarande lite svullen runt ögonen, tror att Tusen strålande solar är den bästa boken jag läst. Jiises vad sorglig men värd varenda tår! Funderar på att skriva ett mail till Khaled Husseini och berätta hur bra han är.
Ett gigantiskt kryssningsfartyg ligger vid hamnen men gatorna och restaurangerna är fortfarande lugna, man ser betydligt fler turkar än turister vilket är väldigt skönt. Har ringt hem och pratat med halva familjen, trodde det var morsdag men det är tydligen sista söndagen i maj. I Sverige. Lätt att bli förvirrad, när alla turkar, danskar och finnar firar morsdag idag.
Igår var vi i Serince igen och provade fruktviner, köpte olivolja och granatäppel-olja som är helt galet god att ha på sallad. Sen besökte vi marknaden i Selcuk och jag som bara tänkt köpa solglasögon kom ut med nya trosor (EN LIRA STYCK!!), linnen (fem lira styck, det vore nästan en skam att inte slå till) och en påse fylld av de kanske godaste oliverna jag nånsin ätit. En påse för två lira.
Turk: Turkce biliyormusun? (förstår du turkiska?)
Sofie: Aiwa! (Ja. På arabiska.)
Det är lätt att bli språkförvirrad!
Här har dom stora tomater!
Åh.
Läser Tusen strålande solar av Khaled Hosseini. Åh, så sorglig den är just nu! Fick dricka upp kaffet fort för att inte börja gråta vid frukosten. Och nu vågar jag inte fortsätta läsa.
Anyhoe, snart ska jag och Johanna gå till gymmet! Så peppad, vi ska väga oss och mäta hur många procent fett vi har i kroppen! HAHA! Längtar. Och sen blir det intensiv träning i ett halvår. Insallah. Jag har ju då köpt PLATINUM medlemskap, vilket innebär fri bar (typ juice och protein-milkshake), eget rum med jacuzzi och bastu samt en personlig tränare. Hur nice?
Sen vid ett-tiden åker vi till Serince och jag får träffa mina kära turkar igen, och ikväll flyttar vi till våra egna lägenheter precis intill gymmet. Serince är så fint, det är en gammal grekisk stad som faktiskt först hette Sirkince. En man flyttade dit för länge sedan och levde där själv i många år. Men den här byn ligger högt uppe på ett berg så han fick ta sig in till Selcuk när han skulle handla. När folk frågade honom vart han bodde, svarade han Sirkince som betyder ungefär ful stad. Ingen brydde sig då om att besöka killen. Men allt eftersom upptäckte fler hur fint det var där och greker började flytta in, medan man bytte namn på staden till Serince. Söt stad.
Nu bor ju inga greker kvar eftersom de blev utvisade allihop under självständighetskriget. Men en charmig by i bergen med grekiska små hus och turkiska gummor som säljer virkade sockor. Kan det bli bättre?
Dags att byta om! Blev ju liite stressigt igår, inte göra samma misstag igen. Tjopp!
Jasså filé!!!
HAHAHAA!! Gissa hur man säger "hej kompis" på grekiska? JASSÅ FILÉ!! Jag dör! Tveksam stavning men ändå :P Sa det till typ alla greker vi gick förbi idag. Och när vi va på kontoret och hälsade på, hittade jag inte toaletten utan hamnade i ett rum med tre greker som satt helt tysta och arbetade. Och tittade upp på mig under tystnad. Det blev lite awkward så jag var tvungen att säga JASSOO! och det hjälpte för då fick jag genast hjälp att hitta till toaletten :)
Nu är det en halvtimme kvar tills vi ska mötas i receptionen och åka till Planet Yucca för dom har bjudit in ungefär halva stan på middag. Känner att jag kanske borde duscha istället för att skriva här men äh, jag är ganska snabb.
Vi var helt övertrötta efter en hel dag på Samos. Beviset är när jag tappade ett kex på golvet i båten och alla började skratta. Men vi har haft jättekul och Samos är mysigt. Men Turkiet är fortfarande bäst. Sorry Grekland!
Imorgon flyttar vi till våra lägenheter och jag ska äntligen börja träna! I slutet av säsongen kommer jag vara rik, vältränad, solbrun och bara så galet bra. ÅÅH på onsdag åker vi till Marmaris!! (Ja, onsdag, inte tisdag. Hehe.)
v
Just ja, vi såg våra kollegor på Samos också. De var ute och gick i stan. Första gången blev vi helt hysteriska av glädje, vevade ner rutorna, vinkade och ropade HEEEEJ!! Några minuter efter att vi kört förbi, kom vi på att vi kanske borde ha stannat och presenterat oss.
På vägen till hamnen såg vi dom igen! Den här gången var vi på motorvägen så vi kunde inte stanna, men blev minst lika uppspelta som innan, vevade ner våra rutor och ropade HEJ HEJ HEEJ!!! och de såg minst lika skrämda ut som första gången.
Hmm. Tror vi måste skicka ett mail till Samos och förklara.
I like that boom-boom-pow!
Idag var vi i Efesos, jag o Pau guidade våra kära kollegor och lärde oss massa nytt av varandra. Det är jättekul medan man berättar, men efteråt kände jag att åh, sheisse, orkar jag verkligen köra den här utflykten varje vecka i ett halvår igen? Meeen jo, det ska bli kul ändå. Har som sagt lärt mig nya spännande historier att berätta och vi kommer va där tidigt så man slipper bli stekt och smälta bort som en glasspinne. Det är rätt jobbigt faktiskt.
Laddade tydligen mina batterier fel. AJ! Minns att pappa berättade för mig förra sommaren (eller var det i vintras?) hur de skulle laddas och hur man absolut inte fick ladda dom. Eftersom de inte fungerade idag efter en natt i uppladdaren, fruktar jag att jag satte dem så som man absolut inte fick göra. Merde! Men det är ju helt ologiskt.
Imorgon åker vi iallafall till SAMOS! Hej och hå, och glöm inte passet har vi ju hört ungefär hela dagen idag. Vad tror ni jag kommer göra imorgon? Jo, förmodligen glömma passet. Därför skriver jag det här så att det kanske fastnar lite lättare i huvudet. Lägg ner passet, lägg ner passet, lägg ner passet.
Vi har kollat på hotell också och letat hund till kontoret. Det finns nämligen en hundkoja på baksidan men hunden som bodde där blev stulen förra året :( :( :( Jättesorgligt. Men nu känner vi att kojan inte bara kan stå tom så vi liksom letar lämplig hund att kidnappa. Och jag är helt KÄR i en tjock liten missbildad bulldog i basaren! Skojar du vad söt den är. Och jag tror han älskar mig. Sofie hittade en jättefin hundvalp också, som faktiskt var söt på riktigt. Men min lilla vita tjockis.. Hans tunga hänger ut ur munnen och tänderna sitter nästan uppe vid ögonen. Han är så fin!!!!! Ska försöka ta bild på honom.
Har pratat med Mahmut och Onur, ska förska träffa dom när vi åker till Marmaris. På tisdag!!! HURRA!
Lägg ner passet, lägg ner passet, lägg ner passet.
DÖNER ISTIYORUM!!
Alltså HUR svårt kan det vara att få en döner kebab i Turkiet!? Jag bara frågar. Har beställt det två gånger nu och fått sis kebab båda gångerna. Vilket är gott, men HALLÅ! Det är DÖNER jag vill ha. En vanlig hederlig kebabrulle.
Vi gick längs ladys beach idag, det var supermysigt. Restauranger, gatubelysning, strandpromenad och klippor. Imorgon ska vi till Efesoos! Med lokalguide, mig och Pau som ska berätta allt vi vet.
Åh. Sova.
SÅHÄR SKA DEN SE UT!!!!
Förlåt lilla ödlan.
Vi kan ha dödat en ödla idag. Vi var på Adaland och såg en grön ödla simma i en av poolerna. Pau lutade sig närmare för att ta kort på den och då började den sprattla helt i panik för att komma därifrån, och sen spelade den död. Och den fortsatte spela död hela tiden så det var lite svårt att koncentrera sig på vad Adaland-killen sa när vi hela tiden såg den gröna ödlan flyta runt i ögonvrån. Ojdå! Förlåt lilla ödlan. Hoppas du inte dog på riktigt.
Sen åt vi hamburgare, pommes och ungefär tjugo liter majonäs innan vi kollade på delfinshowen. Jag blev pussad på kinden av ett sjölejon som var jättesöt men tyvärr luktade gammal fisk. Sen dansade jag och Johanna med delfiner på scenen och så dog min kamera mitt i allt.
Nu ligger jag här på sängen, helt oförmögen att ta mig ner till poolen där mina kollegor sitter och läser om Efesos. Men ska snart ner till dom och uppdatera mitt kompendium från i somras. Imorgon åker vi tillbaka dit, sitter på de antika toaletterna och tittar in i bordellen. Och så ska jag se hur baksidan på Celsus-biblioteket ser ut egentligen, är väldigt spänd faktiskt. :)
Görusürüs!
Delfiner och vattenrutchbanor!
Ganska ofta slås jag av känslan att mitt jobb är rätt bra. Min kommande arbetsvecka inkluderar besök på vattenlandet (med testkörning av vattenrutchbanorna såklart), delfinshow, besök i efesos (iof för trehundrasjuttielfte gången men ser fram emot det!!), besöka pamukkale och åka till samos. Plus endel inbjudningar till restauranger och till turkisk afton.
ME LIKE!
Igår gick vi genom bargatan påvägen hem och på en bar skulle vi få varsin T-shirt.
Barkille: What colour would you like?
Kari: What colours do you have?
Barkille: Pink for men.
Kari: Only pink?
Barkille: And we have black for women.
Kari: So.. What was the question again?
IQ badboll
Konversation i basaren idag med Pauliinas turk-kompis:
Turk: Antonios mom have three sons. Tak, Tuk and ... ?
Jag & Pau: ....?
Turk: Come on! Whats the last name? Tak, Tuk and ... ?
Jag: Tik?
Turk: Listen. Antonias mother have three sons. Tak, Tuk, and whats the last sons name?
Pau: .... ?
Jag igen, ännu mer tveksamt: Tik...?
Turk (efter en suck): ANTONIO!!!!!
En hyrbil och sju miljoner foton senare...
Har hunnit med så mycket idag känns det som. Det är nåt med Turkiet som gör att varje dag blir så händelserik, på en vecka händer lika mycket som man behöver flera månader för att uppleva hemma. Har köpt en dagbok iallafall men fortsätter uppdatera här.
Skulle fått en hyrbil men ingen bil fanns att finna så istället tog jag en dolmus (minibuss) till stan som låg 5 minuter bort. Promenerade där i marinan, i basaren och längs kyrkogården tills Cem (inte Jim, hehe) ringde och sa att bilkillen var där. Och under min visit i Kusadasis centrum påmindes jag om hur underbara turkarna är (finns mer att tillägga men det kommer jag nog till en annan gång). När jag tillexempel frågade i en butik med turkish delight om de hade en karta över Kusadasi, svarade mannen nej, och fortsatte direkt utan att tveka "where can you find it... hmmm" och så hjälpte han mig att hitta en närliggande bokaffär där de hade kartor. Inget nej, hejdå, klara dig själv. Nej här kan man snacka serviceminded! Och på ett café jag satte mig vid för att dricka ayran, fick jag sällskap av inkastaren som satte sig mittemot mig med sin tekopp, lärde mig turkiska och visade vart mitt hotell låg på kartan.
Utsikt från cafét. Äntligen får jag höra böneutrop igen! Allah allaah.
Sen hämtade jag hyrbilen och åkte till Serince. En gammal grekisk stad som jag kan berätta historian om en annan gång, men som nu är väldigt känd för sina fruktviner. Köpte hallonvin och granatäppelvin, dom är så goda, och vi kommer ha balkonger i lägenheterna så då kan vi smutta på gott vin och äta god ost och goda oliver! MUMS!
Träffade några kompisar också från i somras =D
Snäll man jag inte minns namnet på och Mehmet, som hade vinprovning för våra gäster i somras.
Ufuk, som jobbade på restaurangen där vi brukade äta lunch efter Efesos. Jättesnäll!
Haha okej vet att jag låter väldigt naiv när jag säger att alla turkar är jättesnälla - har sett andra sidor av dom också och det är därför jag inte vill ha en turkisk pojkvän :) Vilket är synd egentligen, men hur som helst så är många av dom superroliga och pålitliga att ha som vänner. Och jag är gärna deras vän.
Tog massa bilder idag men lägger upp resten på facebook sen. Nu när jag kom tillbaka till hotellet ringde Melih (front office manager hehe, kan liksom inte stava namnen rätt!) och sa att jag hade ett brev i receptionen. Hade tydligen fått det igår kväll men de glömde ge mig det. Där i fanns karta och info om Kusadasi! Så nu ska jag snart ut på stan igen och testa lite nya restauranger som vi rekommenderar. Börjar faktiskt bli lite hungrig.
Har gjort lite annat konstigt idag också, fick liksom en sån frihets-känsla av att köra bil längs vägarna upp över bergen med helt otroligt vackra vyer över havet. Nästan trafikfarligt att ha så fina utsikter, det borde dom tänkt på när de byggde vägen! Hörde mig själv ropa ALLTSÅ ÄR DET SÅHÄR VACKERT PÅ RIKTIGT ELLER!? medan paret som just körde om mig kastade märkliga blickar genom bilrutan. Har snubblat lite i Serince också, de har ju så sjukt branta vägar med hala marmorstenar på. Och när jag skulle knäppa kort på den gamla borgen i Efesos trodde militärerna i bilen framför att det var dom jag fotograferade så det blev lite awkward (ja, jag googlade och det stavas så) de följande fem minutrarna innan våra vägar skiljdes åt. De slutade inte vinka.
Här kommer lite andra fina bilder från dagen!
Längs kustremsan i Kosso-Dosso.
Båtar som lagt till framför Duvön.
Utsikt från restaurangen jag alltid glömmer namnet på. Där Ufuk jobbade i somras.
Nu ska jag fortsätta upptäcka staden. Kendene iyi bak! Betyder ta hand om dig, på turkiska.
Dunyaya birdaha gelsin sevgilim...
Om jag skulle födas igen till den här världen...
Allt jag skrev nyss försvann så jag tar en summa summarum. Eftersom jag inte har någon dagbok för tillfället och inte hittade skrivböcker i supermarketen så blir det lite extra blogg istället.
Gick alltså ut och köpte deo. Jim (receptionisten, remember?) bor i Izmir och kom hit för en vecka sen, så han visste inte heller helt säkert vart saker och ting låg. Men han visade mig iallafall helt rätt och efter min shoppingtur gick jag vidare till närmaste pide-restaurang. Där möttes jag av en turkisk kvinna som vänligt förklarade för mig på turkiska att de inte serverade pide just nu men att det fanns i restaurangen intill. Jag tackade artigt på turkiska och gick till nästa restaurang där jag och en söt katt åt kyckling-pide och drack ayran (katten drack inget, den åt bara kyckling).
Ja men det var väl ungefär allt. Har fått nys om att min ena kollega (en utav två) har turkisk pojkvän så henne kommer man ju se mycket av! Det blir väl jag och Sofie i Koss-Doss i sommar. Men hur som helst tror jag det kommer bli bra. Det blir precis vad man gör det till. Och jag kommer göra det bra.
Så det så!
Güten nacht. Eller - iyi geceler.
Godnatt.
WOW!
Okej en snabb update innan jag går ut för att leta deotorant. Upptäckte ju att jag glömt packa ner den, OCH glömt ta på mig den imorse. Så sista biten på resan försökte jag hålla in armarna och vara så stilla som möjligt. Men jag har testluktat, det är helt okej faktiskt. =) Ingen fara skedd!
Så med den nyttiga infon som grund vill jag nu kort berätta om min ankomst till Turkiet. Igen.
Min ångest över att inte ha valt Marmaris fanns faktiskt kvar under hela resan, trots mina tappra försök att peppa mig själv till att tycka att Kusadasi var helt rätt val. Vet inte exakt när det vände. Kanske var det när jag fick en glimt av Istanbul från flygplansfönstret. Kanske var det när vi helt plötsligt landade i Izmir, och jag som trodde planet skakade för att det var turbulens. Och så rullade vi istället på landningsbanan.
Men jag tror faktiskt inte jag kände det helt förrän jag hämtat bagaget och kommit ut från flygplatsen, hälsat på min chaufför Hasan och satt mig i vanen. Och inte ens då, utan först efter att vi kört en bit. Kört förbi små turkiska byar, kört över Menders-floden som jag berättat om så många gånger i Efesos. Sett familjer sitta på sina altaner och samtala över en öppen eld. Sett tre DUR-skyltar. Och stannat på chaufförernas mini-kontor och druckit chai. Jag tror det var först då som jag verkligen kände det.
Jag älskar Turkiet.
Men jag ska spola bak tiden ännu lite till. Tills jag fortfarande var hemma i Sverige och njöt av varenda minut tillsammans med min familj som jag älskar över allt annat. Och jag försökte att inte ens tänka på vilken dag jag skulle åka eller vad jag skulle packa, och lyckades faktiskt väldigt bra. (Det var därför det blev lite sista minuten-panik-packning igår kväll men det var det helt värt).
Och på något sätt kändes det lite som att det skulle gå bra. Det där med att säga hejdå. Har ju gjort det här så många gånger nu och allt kändes avslappnat och skönt, så jag kände lite att det skulle nog faktiskt gå ganska smärtfritt den här gången. Vi skulle ju snart ses igen.
Så fel jag hade. Det gör ju lika ont varenda gång. Det bara sliter i hjärtat att lämna dom som betyder allt och sätta sig på ett plan och flyga långt hemifrån. Jag älskar mitt jobb, älskar Turkiet så galet mycket och det är ju därför jag fortsätter att göra det här. Men JIIISES vad ont det gör.
Grät på flygplatsen, grät i terminalen och på båda flygplanen.
Men nu är jag som sagt här och faktiskt så känns det väldigt bra. Kusadasi är så mycket större än jag mindes det, stod det verkligen 61700 invånare på skylten vi körde förbi? Det är ju dubbelt så stort som Marmaris isåfall! Jag har en helt bestämd känsla av att den här sommaren kommer bli bra. Min 40+ åriga chauffis Hasan och jag pratade ganska mycket på vägen, och det är ju faktiskt helt vilt vad bra jag är på turkiska! Det trodde jag inte! Vi pratar ju turkiska på bebis-nivå men jag förstod att han arbetat här i 10 år, de 8 första som dolmuschaufför. Han är ogift och har inga barn. Han kommer från Ankara egentligen och den lilla byn Sölu utanför Kusadasi är liten och har inga turister, det är 15 km till Selcuk härifrån och 23 till Serince. Nu minns jag inte vad vi sa mer men jag minns att jag kände mig grym. =P
Och Jim i receptionen och front office manager Milis (måste skriva ner namnet annars glömmer jag det) verkar supergulliga. Milis (hette han verkligen så?) bärde upp båda mina galet tunga väskor för stentrapporna och envisades med att låta mig gå före hela tiden. Det är rätt sjukt att någon ens kan bära dom båda samtidigt, men okej.
Lite kort var det ja! Nu ska jag ut och leta deotorant. Kanske äta lite middag också?
Ta hand om er där hemma. Saknar er mycket och längtar tills ni kommer hit.
Så med den nyttiga infon som grund vill jag nu kort berätta om min ankomst till Turkiet. Igen.
Min ångest över att inte ha valt Marmaris fanns faktiskt kvar under hela resan, trots mina tappra försök att peppa mig själv till att tycka att Kusadasi var helt rätt val. Vet inte exakt när det vände. Kanske var det när jag fick en glimt av Istanbul från flygplansfönstret. Kanske var det när vi helt plötsligt landade i Izmir, och jag som trodde planet skakade för att det var turbulens. Och så rullade vi istället på landningsbanan.
Men jag tror faktiskt inte jag kände det helt förrän jag hämtat bagaget och kommit ut från flygplatsen, hälsat på min chaufför Hasan och satt mig i vanen. Och inte ens då, utan först efter att vi kört en bit. Kört förbi små turkiska byar, kört över Menders-floden som jag berättat om så många gånger i Efesos. Sett familjer sitta på sina altaner och samtala över en öppen eld. Sett tre DUR-skyltar. Och stannat på chaufförernas mini-kontor och druckit chai. Jag tror det var först då som jag verkligen kände det.
Jag älskar Turkiet.
Men jag ska spola bak tiden ännu lite till. Tills jag fortfarande var hemma i Sverige och njöt av varenda minut tillsammans med min familj som jag älskar över allt annat. Och jag försökte att inte ens tänka på vilken dag jag skulle åka eller vad jag skulle packa, och lyckades faktiskt väldigt bra. (Det var därför det blev lite sista minuten-panik-packning igår kväll men det var det helt värt).
Och på något sätt kändes det lite som att det skulle gå bra. Det där med att säga hejdå. Har ju gjort det här så många gånger nu och allt kändes avslappnat och skönt, så jag kände lite att det skulle nog faktiskt gå ganska smärtfritt den här gången. Vi skulle ju snart ses igen.
Så fel jag hade. Det gör ju lika ont varenda gång. Det bara sliter i hjärtat att lämna dom som betyder allt och sätta sig på ett plan och flyga långt hemifrån. Jag älskar mitt jobb, älskar Turkiet så galet mycket och det är ju därför jag fortsätter att göra det här. Men JIIISES vad ont det gör.
Grät på flygplatsen, grät i terminalen och på båda flygplanen.
Men nu är jag som sagt här och faktiskt så känns det väldigt bra. Kusadasi är så mycket större än jag mindes det, stod det verkligen 61700 invånare på skylten vi körde förbi? Det är ju dubbelt så stort som Marmaris isåfall! Jag har en helt bestämd känsla av att den här sommaren kommer bli bra. Min 40+ åriga chauffis Hasan och jag pratade ganska mycket på vägen, och det är ju faktiskt helt vilt vad bra jag är på turkiska! Det trodde jag inte! Vi pratar ju turkiska på bebis-nivå men jag förstod att han arbetat här i 10 år, de 8 första som dolmuschaufför. Han är ogift och har inga barn. Han kommer från Ankara egentligen och den lilla byn Sölu utanför Kusadasi är liten och har inga turister, det är 15 km till Selcuk härifrån och 23 till Serince. Nu minns jag inte vad vi sa mer men jag minns att jag kände mig grym. =P
Och Jim i receptionen och front office manager Milis (måste skriva ner namnet annars glömmer jag det) verkar supergulliga. Milis (hette han verkligen så?) bärde upp båda mina galet tunga väskor för stentrapporna och envisades med att låta mig gå före hela tiden. Det är rätt sjukt att någon ens kan bära dom båda samtidigt, men okej.
Lite kort var det ja! Nu ska jag ut och leta deotorant. Kanske äta lite middag också?
Ta hand om er där hemma. Saknar er mycket och längtar tills ni kommer hit.
