Å skalman han är tlöött!
Låg och sov lite på siestan när mobilen ringde. Några gäster hade ett ganska svårlöst problem men jag har nu lyckats hitta en lösning. Men för att det ska gå att lösa, måste jag få tag på gästerna igen. Och det får jag inte! De svarar inte på rummen eller mobilen.
AJ. Liksom.
Och min tå har blivit bättre, tackar som frågar!
=)
♥
Och än en gång - TACK familjen. För att ni gett mig världens bästa syn på livet. För att det är så lätt att vara glad och uppskatta det man får. Och att vända något negativt till något lärorikt. Och veta att man bara har så kul man själv gör det.
Så tack. För det är tack vare er jag är den jag är!
WTF!?!?
Nu har jag hämtat internetdosan och haltat tillbaka till receptionen (ja, jag måste inflika att jag haltar i varenda mening, för jag tycker fortfarande lite synd om mig själv).
Och jag har ju nästan sju tusen kronor på kontot!!!! WTF liksom !? Hur kommer det då sig att jag inte ens kunde ta ut femtio kronor i Bodrum? På tre olika bankomater?
Nej detta är märkligt må jag säga. Men bra iallafall! Jättebra faktiskt. För jag slösade inte pengar på dyr sushi som jag hade tänkt göra (även fast det hade varit galet gott). Och jag fick bli påmind om hur gulliga turkar kan va.
Plus att jag inte spenderat en enda krona idag, om man bortser från tjugo kronor för mitt tå-bandage. Och femtio kronor för parkering.
Inte illa!
Tillbaka!
Vet ni vad som hände!
Nej, inte jag heller egentligen. Hade tänkt kolla upp det nu men glömde internetdosan på rummet. Får göra det snart.
Jo, när jag åkte in till Bodrum idag parkerade jag bilen i garaget och betalade 10 TL till parkeringsgubben för att stå där i 4 timmar. Och så haltade jag iväg till apoteket och köpte bandage till min stackars tå. Vet inte om det hjälpte men det var ett gott försök iallafall. Betalade 4 TL med mitt kort utan problem.
Mitt nästa stopp blev en bankomat där jag tänkte ta ut 200 TL så jag inte behövde ta ut snart igen. Blev lite förvånad när jag nekades detta uttag. Provade på 100 TL istället och blev väldigt förvånad när inte heller detta gick. Kom tillslut ner till 10 TL - inte ens femtio kronor kunde jag ta ut. Provade på tre olika bankomater.
Antingen har jag bara spenderat helt sjukt mycket pengar på jättekort tid, utan att märka det. Eller så har kortet blivit länsat. Och om så är fallet, är det iallafall tomt nu så inte så mycket att göra. Ska som sagt kolla internetbanken, kanske är det så att jag använt upp pengarna. Men det skulle vara väldigt skumt.
Så jag kände mig lite bitter. Tänkte att jag skulle försöka njuta ändå när jag ändå var i Bodrum, men var superhungrig och kunde inte låta bli att tycka synd om mig själv där jag haltade runt. Så jag bestämde mig för att hämta 5 TL som jag hade i bilen och köpa en billig kebab.
Påväg till bilen funderade jag på om jag inte lika gärna kunde åka hem, och skrev samtidigt sms till Therese när någon ropade merhaba bredvid mig. Jag svarade lite frånvarande och stannade upp för att skriva klart. Några turkar utanför en glasögonbutik pratade med mig men jag la inte märke till det förrän jag skrivit klart mitt sms.
Dessa turkar kom att rädda min dag. TACK! Utan att jag bett om någonting bjöd de mig att sitta ner, småpratade med mig utan att flörta, utan att antyda på att jag skulle köpa något. Jag fick ett glas vatten och när jag berättade att jag inte hade några pengar, insisterade en av dem på att köpa kebab till mig. Och ayran. Och ännu mer vatten. Och te.
Vet inte hur många gånger jag sagt det, men det kommer bli många gånger till. Jag älskar turkar.
Efter det här kände jag mig mycket bättre till mods och bestämde mig för att halta en liten sväng längs marinan. När jag tillslut satte mig ner för att skriva dagbok, blev jag inropad till en restaurang av en turk som bjöd mig på kaffe. Två koppar. Medan han väldigt förtroeligt förklarade för mig att han älskade mig och att min pojkvän måste vara den lyckligaste killen i världen.
Ja, jag sa att jag hade pojkvän. Det var liksom den lättaste vägen ut.
Med detta inlägg vill jag bara säga ännu en gång, tack Turkiet. Tack alla som bor i det här landet, som är så generösa och givmilda och inbjudande. Tack för att det alltid finns någon här som vill hjälpa till, speciellt när man behöver det som mest.
Jag lever!
Bara sa nı vet. Tankte att nı kanske undrade.
Men jag ar ınte ı Marmarıs utan ı Bodrum. Nar jag rıngde chefen och fragade nar vı skulle aka, vısade det sıg att han tankte aka ımorgon mıtt pa dan. Vılket skulle ınnebara att vı kommıt fram pa eftermıddagen och sa skulle jag aka ıgen pa kvallen och det kandes lıte sadar.
Men jag ar ju ledıg ımorgon och vılle gora nantıng, sa nu sıtter jag alltsa pa ett hotell ı Bodrum! Betalade ıngentıng for hotellrummet och har lanat en av vara jobb-bılar sa det kanns valdıgt okej faktıskt. Ar lıte smaseg nu och tror jag gar och lagger mıg snart. Hade garna gatt runt lıte men tva saker stoppar mıg.
1 - Ar har sjalv. Har ınget emot att ga runt sjalv pa dan, ata sjalv eller vad som helst. Men pa kvallen kanner jag ınte rıktıgt for att sıtta sjalv och ta en ol dırekt. Nar folk runtom borjar blı lıte runda under fotterna (bor ı ett omrade utanfor Bodrum med typ bara engelsman sa nı forstar nog). Vet lıksom ınte vart jag ska tıtta eller vad jag ska syssla med.
2 - Stukade tan ımorse. Eller jag vet ınte, har ju aldrıg gjort det ınnan sa vet ınte hur det kanns, men det gor bajsont ıallafall och jag kan ınte ga normalt. Haltar tıll och med nar jag verklıgen verklıgen forsoker. Sa en promenad lockar ınte specıellt mycket just nu. Det racker med promenaden tıll mıtt rum pa andra sıdan hotellet.
Tack foresten mamma och pappa, och syskonen, for att nı gett mıg formanen att vaxa upp ı en famılj dar man ser posıtıvt pa praktıskt taget allt! Hela lıvet blır sa mycket rolıgare att leva. Mycket gıck fel ıdag och jag hade latt kunnat sjunka ner ı deppıga tankar om jag var en san person. Men det ar jag ınte och jag har bara en glad kansla kvar av den har dagen.
PUSS OCH STOR KRAM!
Mys med banan i håret.
Mmmm har tränat igen, och sen upptäckte jag att all juice var slut så jag kunde inte göra proteindrink :O Så jag kutade (läs gick i normal takt) till affären på andra sidan gatan SOM HÖLL PÅ ATT STÄNGA!!! WTF liksom, allt är ju alltid öppet i Turkiet. Så jag fick trolla fram mina hundögon och säga Lütfen, lütfen, meyva suyu istiyorum (snälla, snälla, jag vill ha fruktjuice) till vakten utanför och sen släppten han in mig.
Nu sitter jag här med hår som luktar banan från mitt nya balsam och lyssnar på en konsert de tydligen har ikväll nere vid hamnen. Skulle i normala fall framkalla ännu mer myskänslor i mig, men istället gör detta att mysfaktorn sjunker ganska rejält.
Har servicemobilen här vid datorn och bara väntar på att den ska ringa. Vi har nämligen ett hotell precis i hamnen och om jag hör musiken SÅHÄR högt när jag sitter en kilometer bort, så ja. Say no more liksom. Vi får väl se om de ringer. Men kan ju inte direkt gå dit och skruva ner musiken. Får helt enkelt hoppas att de gillar läget. Kanske står de själva vid scenen och svänger på höfterna?
Imorgon ska jag och chefen köra till Marmaris efter flygplatsen. Han ska nämligen flyga till Finland från Dalaman och behöver någon som kör tillbaka bilen efteråt. Inte mig emot! Känns som jag är där hela tiden nu. :)
KÄRLEK!!
For what its worth.
Vill inte avslöja för mycket här, men jag är glad att jag inte väntade längre. Samtidigt glad att jag väntade tills idag. Har inte så stora förhoppningar, men tänker njuta och suga in alla glada ögonblick som komma skall, man vet aldrig hur länge det varar. :)
Hellre ledsen en stund efteråt med fina minnen att se tillbaka på, än småledsen under en längre tid utan några glada minnen alls.
Det är iallafall min livsfilosofi! Idag jobbade jag 10 timmar. Eller nja, jag jobbar faktiskt fortfarande, har bara en liten blogg-paus. Håller på att ringa runt till hotellen för att trippelkolla att alla bokningar stämmer för imorgon. Mobilen är på laddning nu, snart fortsätter jag och sen blir det gymmet.
Bara ett hotell som jag bävar för att ringa. Varför är det alltid de stora all inclusive hotellen som är så fruktansvärt dåliga på engelska? Som i måndags när jag skulle ringa och be att få prata med kliniken på ett större all inclusive hotell.
- Hello! Can I speak to the clinic please?
- Yes of course, what roomnumber?
- No, can I speak to the CLINIC, please?
- Yes, you need cleaning to your room?
- No, no cleaning. I want to speak to the CLIIINIC. Please.
- Yes. Cleaning. What roomnumber?
- Ok. Can I speak to your friend in reception please?
- Your friend?
- No. I want to speak to your friend.
- Are you sick?
Det hotellet jag ska ringa till nu är tusen gånger värre, för de vidarekopplar en tio gånger under ett och samma samtal. Såhär:
- Hello! Im calling from ---.
- One minute please.
PIIIIP
- Yes?
- Öh.. Yes hello?
- Yes. Hello?
- Hm, ok. Hello, Im calling from ---. We have a problem in room 315.
- Ok madame, one minute please.
PIIIIP
- Hello, yes, can I help you?
- Yes, Im calling from ---, we have a problem in room 315. The light doesnt work.
- The light doesnt work?
- Exactly, can you please send some technicans over?
- Hold the line please.
PIIIIP
Och alltså, nej, jag skojar inte.
Tror faktiskt jag måste ha en kopp kaffe innan jag ringer.
Soligt.
Jag vet att solen skiner, behöver inte öppna gardinerna. Vet att det är över 30 grader varmt, trots att klockan bara är åtta på morgonen och att temperaturen kommer stiga med minst 10 grader till under dagen.
Har det rätt bra egentligen. Och det bästa är att jag får betalt för att ha det såhär bra!
Men vi får se, hur dagen kommer sluta. Har nämligen tröttnat på att vänta nu.
<3
Upphör aldrig att förvånas.
Idag kom en gäst fram till mig. Jag hade haft henne på min buss från flygplatsen till hotellet, och hållt välkomstmöte på bussen. Hade följt henne och hennes familj till receptionen och önskat dem en trevlig semester. Och så kom jag till hotellet två timmar senare, fortfarande i uniform såklart, för att ha hotellservice.
Hon bara tittade på mig, hälsade glatt igenkännande och sa:
- Jobbar du här?
Duktig katt!
Mjau! Har precis kommit tillbaka från gymmet och tagit en mini-proteindrink. Blev rätt intensivt, eftersom de var påväg att stänga, men GUD vad skönt det känns.
Ringde lite förhoppningsfullt till Therese innan jag bestämt om jag skulle gå eller inte.
- När stänger gymmet? Halv tio eller tio?
- Tio.
- SKIT!
Kunde alltså inte stanna kvar på balkongen med ett glas rött och behålla gott samvete. Och nu sitter jag här på balkongen igen och klappar mig själv på axeln. Duktig jag var.
Välkomstmöte imorgon. Thereses föräldrar hotade med att komma (hotade inte mig alltså, men ack, vad jag känner mig hotad) men tror inte de gör allvar av saken. Det är knäppt. Jag kan ha en två dygn lång historisk utflykt till Kairo för 40 okända fullt vuxna människor, utan att vara minsta nervös. Men att ha välkomstmöte för någon man känner är så mycket värre.
Nu känner jag ju inte hennes föräldrar. Men det var bara ett litet exempel.
Det är faktiskt värre för henne, som ska ha Efesos-utflykten på söndag med en norsk arkeolog i gruppen. Och det blev nog inte bättre för att jag berättade för denna norska arkeolog att Therese faktiskt var utbildad arkeolog i Sverige.
Hm. Förlåt. :/
Dagen.
Mycket bättre att inte ha siesta, man håller sig pigg då. Får man sova en halvtimme går hjärnan i slowmotion resten av dagen.
Rätt buss var beställd, alla gäster kom med till flygis, de som kom hit glömde väskor på bandet och i bussen och en del ville byta rum, men vi fixade allt. Ingen siesta, kex till lunch och kaffe kaffe kaffe. När vi kom till hotell Ida blev det lugnt. Pratade med gäster i fem minuter, sen gick alla och jag spenderade en halvtimme med en kattunge i knät medan jag tittade på turkarna som badade i poolen.
Ahhh.
Kattungarna på Ida är verkligen helt galna, de hoppar alltid ner i våra väskor, alltså de borrar sig liksom ner djupt i väskan och så somnar dom där. En dag ska jag ta med dom hem.
Nu har jag suttit ett bra tag och varit så sjukt sugen på rödvin! Och jag har funderat och funderat; vin eller gym? och kom nu fram till att jag borde träna. Åh. Orkar inte men okej. Off I go!
Och föresten pappa, jag har fortfarande inte knäckt fingrarna. Bra va. :)
Günaydιn arkadeşlar !
Godmorgon kompisar,
Känner mig rätt så peppad idag. Har nämligen inte haft frukost hemma på evigheter men igår köpte jag mig en fin liten turkisk yogurt! Och så har jag torkade blåbär och jordgubbar, nötter, flingor och honung. MMMMMM det kommer smaka så gott.
Jag vet att ni verkligen undrar, så nu ska jag berätta för er hur min dag ser ut.
Först ska jag åka runt till massa olika hotell med vår buss, hämta upp gäster som ska hem och ge dem information som de behöver innan de kommer fram till flygplatsen.
Sen ska jag stå på flygplatsen och se till att incheckningen går bra, svara på frågor, kramas hejdå och bara se allmänt glad och snäll ut. Efter att alla checkat in, går jag ner till ankomsthallen och säger hej och välkomna till de nya gästerna som kommer. Ser tillsammans med mina kollegor till att alla går på rätt buss och när vi har alla med, sätter jag mig i en av bussarna och åker med till Kusadasi. Har välkomstmöte på vägen dit i mikrofonen.
Och så, efter att ha släppt av alla nyankomna gäster, skyndar jag mig hem för en välbehövlig lunch. Kommer vilja däcka lite efter det men tror inte jag hinner, för kl fyra har jag avtalat möte med några gäster på ett hotell. Kl fem har vi hotellservice på ett annat hotell och kvart i sex har jag ännu ett avtalat möte som jag ska iväg på. Efter detta kör jag nog mig själv till kontoret, lämnar biljetter och fixar lite, innan jag åker till det sista mötet kvart över sju.
Så ser dagen ut, men vi får väl se hur det blir. Brukar nämligen inte ha så tur med mina bussar. Det kommer antagligen stå en minibuss och vänta och så blir jag en timme sen till alla stopp.
Oj vad är det där som låter? ÅÅH det är ju min yogurt som ropar på mig!
MEN VI SES DÅ!
Jag kan inte förlora.
Har blivit mycket mer tålmodig nu än för några år sen. Eller nja, egentligen inte. Men jag är så mycket bättre på att inte visa min otålighet! Iallafall i vissa fall. Som när man väntar på något. Istället för att tjata, så väntar jag lite till. Och lite till.
Beror ju helt på vad det är jag väntar på. I många fall måste man tjata, som när gästen saknar handduk på rummet, då ligger jag på som en igel tills dom fått den. Men när det kommer till andra saker... Har jag lärt mig att vänta.
Och medan jag väntar, gör jag andra saker för att ignorera min frustration. Städar, tränar, skriver. Bloggar. ;) Ja, som ni ser väntar jag på något nu. Och skulle det inte komma, så har jag istället åstadkommit något under tiden. Kanske fick jag inte det jag längtade efter, men jag har istället fått en städad lägenhet, en mer vältränad kropp och en hel del annat som jag inte hade lagt ner lika mycket energi på om det inte vore så att jag var så frustrerad.
För att jag måste vänta.
Så ni ser - det är en win-win situation.
And now im free,
free falling.
Varför är man så rädd för att göra illa sig? Ofta går det så långt att man är beredd att avstå från djup lycka, om det finns en risk att man istället kan bli sårad. Jag menar klart att det gör ont, det svider och bränner och man slösar en massa tid på att läka när man istället hade kunnat fortsätta sitt liv som vanligt.
Oberoende. Under kontroll.
Men då får man ju aldrig veta vad som skulle hänt. Man missar någonting och det kan ju faktiskt vara så, att man inte alls blir sårad. Kanske blir man bara helt galet lycklig.
Och om nu det värsta händer, så händer det. Då vet man iallafall. Och sen kan man gå vidare. What doesnt kill you makes you stronger, var det inte så? Som när man är sjuk och doktorn frågar om man vill ha en injektion. Nej tack liksom. Och så avstår man, och går runt och mår dåligt under en lång tid framöver. Och undrar vad som egentligen hade hänt, om man tagit den där sprutan.
Ja vad hade hänt? Det hade gjort ont, det hade stuckit till. Kanske hade man träffat fel och fått sticka flera gånger tills det blev helt svullet och blått, och man skulle tänka att SKIT, varför gick jag med på det här?
Men sen får man injektionen, och plötsligt mår man bra.
Haha, inser nu att det kanske inte var världens bästa liknelse. Får liksom inte riktigt ihop det själv. Men ni fattar.
Eller?
He said close your eyes, sometimes it helps.
Vi har varit på Long Beach hela teamet och firat Karis födelsedag. Är väldigt sugen på att göra något nu, typ åka ner till stan, men vet att om jag stannar en halvtimme till här så kommer all energi försvinna och jag kommer stanna hemma och sova istället. Vilket kanske är bäst, flygplats imorgon.
Åh.
Vet inte vad jag ska skriva.
Sov gott? :)
Be still, I allready know.
Sitter och väntar på mina kollegor. Har varit galet effektiv men i ganska långsamt tempo. Fixat välkomstmaterial och listor till flygplatsen imorgon. Bokat handikapptransport. Svarat på mail, följt upp ärenden och ja. Nu har jag till och med bett Marmaris skicka mail till mig så jag får nåt att göra.
Om tjugo minuter kommer mina kollegor, då ska vi till stranda! Pau har bakat tårta och bikinin är redan på.
La la la. Det enda som saknas nu är mat.
Eller nej, inte det enda som saknas. Men det som känns mest akut.
Vet inte varför det inte går att ladda upp bilder, men varför sitter jag och googlar på mat när jag håller på att dö av hunger?
Det var nog det dummaste jag gjort idag.
Guten morgen!
Eller bara söka till Thailand och spendera en vinter där? Eller skulle jag bli galen? Har kanske hört lite för många thailand-historier från mina kollegor som jobbat där.
- Do you have a towel?
- Yes sir, no haave.
- Do you have or not?
- Yes siir, no haaaave.
Hmm.
Snark.
Har en hel del saker att skriva, men det kommer jag skriva i dagboken istället.
Haha!
Mer spännande än så blir det inte inatt. Nu ska jag sova så det snarkar om det. <3
Vissel!
Alltså min kropp är helt hoppig nu för det är så många känslor på en gång. Känner mig som en duracellkanin. Eller som när jag drack för mycket kaffe i torsdags.
Lyckorus, ångest, oro, kärlek, längtan, ÅÅÅH funderngar funderingar och undringar inför framtiden.
En anledning till denna remix av känslor är att vi snart ska välja vinterdestination. En idé som bubblar i mitt huvud är denna:
Åka till Alanya efter att sista flyget lyft härifrån, stanna till deras sista flyg i början av november. Åka hem i två veckor eller mer. Flyga tillbaka till Dominikanska och jobba där till mars, och sedan vidare till Sharm el Sheikh, få köra Kairo utflykter igen och så tillbaka till Turklandet nästa sommar.
Eller?
Melt away with me.
Idag har jag faktiskt jobbat mycket! Eller ja, som en normal dag i en guides liv åtminstone. Det var lite ovanligt ;)
Hade utflykten till Efesos med 37 gäster, och det gick så sjukt bra! Egentligen gick det nog som det brukar, jag sa samma saker och på samma sätt jag alltid gör, men av någon anledning var gästerna ovanligt nöjda. Redan efter bussresan dit, när jag bara pratat i 20 minuter på bussen, kom två av dem fram och sa att jag var jättebra på att berätta!
Skriver inte detta för att skryta, vill bara visa min tacksamhet. Vi skandinaver är inte alltid så bra på att berätta för folk när vi tycker att de gör något bra, men idag gjorde mer än hälften av gästerna det, vid flera olika tillfällen. Och man blir ju så himla glad! Ska själv försöka att tänka mer på det, att ge positiv respons till människor och inte bara tänka det i huvudet. De förtjänar att höra det.
När jag kom hem höll jag på att dö eftersom jag inte ätit någon frukost och klockan var nästan två. Stod vid baren utanför våra lägenheter för att beställa en sandwich när Pauliina skrev att hon hade pyttipanna färdig hos sig. Alltså skoja inte, vilken ängel hon är! Men innan jag kunde äta körde jag till två av våra hotell och bokade utflykter åt gäster som ringt medan jag var i Efesos.
Efter maten däckade jag som en sten och det var helt galet svårt att gå upp när alarmet ringde men upp gick jag, och så åkte vi iväg och hade eftermiddagsservice i några timmar.
Och nu är jag här. Om en timme åker vi iväg till Yucca och äter födelsedagsmiddag, chefen fyller nämligen 25 imorgon. Igen.
=)
Godnatt!
När jag kom hem från kontoret idag, minns inte vad klockan var men runt tre kanske, så tog jag på mig bikini och avtalade med Therese att vi skulle mötas vid poolen.
La mig därefter ner på sängen och sen minns jag ingenting mer. Vaknade klockan sju och jag säger bara att det var tur att jag somnade hemma i sängen och inte vid poolen. Hm. Och nu är det dags igen. Efter lite finsk äggsås med kokt potatis är mina behov tillfredsställda och tre nätter på bargatan i Marmaris och Kusadasi kommer nu att ta ut sin rätt.
Sov gott små smultron.
MMMMM.
Ich habe hunger.
Ligger i sängen och äter kycklingsoppa à la turkisk varma koppen. Beklagade mig nyss för Pauliina att jag var hungrig och inte hade någon mat, och då bjöd hon över mig på finsk äggsås och potatis! Struntar i hur märkligt det låter, ska bara ha mat.
Tack!
Byta jobb?
Det hände så mycket på mina två dagar i Marmaris, vet inte var jag ska börja. Första dan spenderade jag i Marmaris o besökte våra hotell från förra året. Blev i sann turkisk anda bjuden på mat och dryck överallt och var tillslut så mätt och hög på koffein att jag flydde iväg till dr Bora en stund för att se hur han hade det.
Alltså dr Bora, han är min idol. Han är bäst och så är det bara. Även där blev jag bjuden på kaffe så när jag tillslut kom till kontoret var jag helt skakig. Och drack en kopp till med Sofie medan vi uppdaterade varandra om vad som hänt sen sist.
På kvällen gick jag ner till marinan i väntan på vännerna och blev erbjuden jobb på La Vita Bella. Varför inte, tänkte jag och jobbade som inkastare i några timmar. Var faktiskt grym!
Nästa dag åkte jag till Icmeler och fick återigen mat och dryck samt mängder med kaffe. På bussresan hem sov jag som en lycklig liten mätt gris största delen av vägen.
Och har försökt ladda upp bilder här men det går inte. :( Use your imagination folks!
Pure happiness.
Det finns två platser på vägen mellan Mugla och Marmaris som alltid tar andan ur mig. Jag glömmer på riktigt bort att andas för en stund och det är helt otroligt, för jag har åkt den vägen så många gånger.
Och det är fortfarande så vackert att det gör ont.
När man kommer från Mugla kör man uppe i bergen. Längs vägen blir skogen allt tätare runtomkring och efter ungefär en halvtimme svänger man plötsligt runt ett hörn och där nere, långt nere i en dal ligger Gökovas bukt och väntar. Bergen som omger bukten är höga och ser ut som enorma skuggor i ljus och mörkblått. Solnedgångarna här påväg tillbaka från Efesos var den bästa biten på hela vägen.
Sen kör man nedför berget och vidare genom Akcapinars eakulyptus-allé för att fortsätta uppåt igen medan skogarna bara blir grönare och tätare. Och så, medan man sitter där och låter blicken vila på den nästan tropiska växtligheten utanför, kommer plötsligt en glänta. Och djupt nere i dalen intill havet ser man Marmaris.
När man kommer på kvällen eller natten ser det ut som om någon har tömt ut en skattkista över en duk av svart sammet. Staden glittrar som guld och kristaller och havet ligger mörkblått med berg som skiftar i olika mörka nyanser.
Kanske beror det på att jag älskar Marmaris så mycket, att jag blir så berörd. Jag kan riktigt känna stadens dofter och smaker där jag sitter i bussätet högt ovanför och samtidigt som jag blir helt exhalterad känner jag också ett stort lugn.
Mitt andra hem.
Och om jag någonsin köper hus eller lägenhet utanför Sverige, kommer det vara i Turkiet.
Slowly..
AAAHHH!!!
Ja, jag är fortfarande hemma och ja, klockan är 15.07 och NEJ, jag har fortfarande inte packat.
Har faktiskt nyss kommit hem från kontoret så sluta titta sådär på mig, det är faktiskt inte mitt fel. Nu ska jag packa, raka benen, klä på mig och ta mitt pick och pack och dra ner till stan.
Marmaris gidiyorum!
Ja, jag är fortfarande hemma och ja, klockan är 15.07 och NEJ, jag har fortfarande inte packat.
Har faktiskt nyss kommit hem från kontoret så sluta titta sådär på mig, det är faktiskt inte mitt fel. Nu ska jag packa, raka benen, klä på mig och ta mitt pick och pack och dra ner till stan.
Marmaris gidiyorum!
Haha!
Mina kollegor är påväg ner på stan, man hör dom klart o tydligt i hela trapphuset. :) Jag var lite sugen att följa med men tackade nej ändå, vilket väldigt sällan händer ska ni veta! Kände att ikväll var en chill-kväll med städning och träning.
Och nu är det dags för lite sömn ovanpå det. Och min kära vän Håkan Nesser.
MMM. Perfekt.
Men...
Edit, föresten!
Åker inte alls till Marmaris imorgon kväll som jag skrev innan. Siktar på att åka kl 14.00 till Aydin och där byta och åka kl 15.30 till Marmaris, insallah.
Så detta innebär att när jag slutat jobba ca kl 13.00 (INSALLAH!!) har jag alltså en timme på mig att köpa väska, packa och fixa allt som ska fixas innan jag springer som en tok till dolmusen och drar till Aydin.
Oj.
Det lät så himla mycket mer stressigt nu när jag skrev ner det, kanske får ta 15-bussen istället.
Och för er som inte vet vad insallah betyder, så är det ett jätteanvändbart uttryck här i Turklandet, och ännu mer användbart i Egypten. Det betyder ungefär om Gud vill.
Förhoppningsvis.
Mess up the bed with me.
Härligt att det där inlägget kom upp två gånger och inte går att radera.
Ungefär lika härligt som att jag fortfarande sitter här kl elva på kvällen istället för att städa. 8-)
Popp, popp, popp it up!
Jag när jag studerar i Istanbul om 25 år.
I wanna be a billionare.
So fucking bad.
Sitter just nu och uppdaterar min spelningslista på spotify. Fortfarande i full gång med att städa.
Ganska illa när man känner igen ungefär 10 låtar av 100 på "whats new"-listan.
I wanna be a billionare.
So fucking bad.
Sitter just nu och uppdaterar min spelningslista på spotify. Fortfarande i full gång med att städa.
Ganska illa när man känner igen ungefär 10 låtar av 100 på "whats new"-listan.
Framförhållning är mitt andranamn!
Ska åka till Marmaris imorgon kväll, vet fortfarande inte om jag har någonstans att bo men det beror iofs inte på mig utan på det enkla faktum att det är högsäsong och allt är fullt. Men jag känner ingen oro, vet att det kommer ordna sig.
Sen var det det här med att packa också.. Att jag inte ens börjat tänka på att packa är inte problemet, utan det jag börjat oroa mig lite smått för är att jag inte har någon väska att packa i.
Kanske kan svänga förbi onsdagsmarknaden imorgon och köpa en. Eller låna av Pauliina igen.
Annars går det bra tackar som frågar! Tränade precis som en galning på gymet och har druckit en proteindrink nu till middag. Och så är jag i full gång att städa lägenheten! YEY!
Idag hade jag turkiska gäster i bussen och de pratade nästan hela vägen till Kusadasi. HÅLL TYST fick jag lust att skrika i mikrofonen! Brukar alltid sluta prata när de gör så, gärna mitt i en mening för att visa att det inte är okej att snacka samtidigt som jag berättar om något. Men de här fattade verkligen inte piken.
Suck.
Livet är hårt ibland.
;)
ALLTID.
ÅH. Blev precis påmind igen om att jag har världens bästa familj.
Vi står alltid nere och tar emot, även om det inte är oss du önskade så finns vi alltid där ändå så go for it kära storasyster, det kommer gå hur bra som helst :):)
Tack!
Och ja, jag kommer nog att hoppa om allt går som det ska. Är för otålig och för nyfiken för att stå kvar och tveka. Men den här gången ska jag sätta fast en repstege och ta med mig den ner i fallet! :)
Free falling.
Tillbaka från båtutflykten, det gick bra. Underhöll mig med att prata med gästerna som satt i skuggan, hämta dricka åt de som satt i solen och när ingen hade behov av oss, prata med Johanna och göra mitt bästa för att ignorera kaptenens son som envisades med att stå väldigt nära mig och säga I love you. De enda orden han kunde på engelska.
Jag och Johanna har hunnit prata lite om livet. Under båtutflykter ser vi guider inte ut att arbeta så hårt. Vilket vi heller inte gör, även när vi försöker. Och flera av gästerna tog kort på oss.
- Working hard! ropade jag åt en finsk gäst som precis förevigat mig och Johanna på bild.
- Or hardly working? fick jag till svar över axeln.
Well, vi bjuder på det.
Och så var det det här med att fundera över livet.
Man kan ju bara gå runt och vara på den säkra sidan jämt om man vill. Aldrig gå runt det där hörnet som man så gärna vill runda, aldrig skicka iväg det där sms:et och aldrig någonsin vara så dum och hoppa från en klippa.
För tänk om det visar sig att man inte kan flyga? Tänk om ingen står där nere för att fånga en?
Eller så bara kör man. Springer runt hörnet och rakt in i en vägg. Skickar iväg ett sms utan att få svar. Och hoppar med alla sina krafter över kanten på klippan.
För kanske, kanske står det någon där nere och tar emot.
OOOHO!
GODMORGON små kantareller!
Om 40 minuter blir jag upphämtad med bussen, och ska hämta upp 27 gäster till vår nya båtutflykt. Är helpeppad, det var faktiskt min idé och är superstolt över oss som sålt den så bra. Totalt med finnarna har vi sålt över maxgränsen! Vilket var lite otippat.
Vet inte vad jag ska prata om på båten, om de har mikrofon berättar vi kanske om det 7-stjärniga hotellet vid ett av våra badstopp och pekar vart Izmir ligger. Ja, thats about it. Varnar för sjöborrarna vid det första stoppet.
Sen får vi helt enkelt mingelimingla och hoppas de inte frågar för många "vad är det där för byggnad" och "vad heter den där fisken" frågor.
Nåja, vi ses i eftermiddag igen! När jag släppt av alla gäster ska jag boka min Marmaris-biljett.
Edit.
Det kanske inte var skinnsoffor. Förmodligen plast. Men det kändes som skinn.
Och åh, vad glad jag är.
:)
I get the tickels in a funny place.
Har precis kommit tillbaka efter en underbar dag i Cesme och Izmir.
Jag och Therese körde igår eftermiddag till Cesme, en liten mysig stad med en timmes båtresa till den grekiska ön Ios. Cesme är paradiset för rika turkar på semester. Vi satt i den nybyggda marinan och drack mojito och rödvin med min turkiska vän från förra sommaren och hans kompisar som flygit hit från USA och Cypern.
Sen körde vi till de lyxiga nattklubbarna vid kusten där vi satt i de vita skinnsofforna och såg ut över havet och den lilla båten man kan ta mellan diskoteken och barerna. Priserna är högre än hemma men som tur var umgicks vi med tre rika gentlemän som i sann turkisk anda betalade för allt.
På vägen hem från Cesme idag stannade vi till på IKEA och på den outlet som finns utanför. Mango och Body Shop är två av de ställena som visade sig väldigt farliga att besöka. Har fortfarande tillräckligt med pengar kvar men det är ändå skönt att lönen kommer på fredag! :)
Och på onsdag, åker jag till Marmaris. <3
Imorgon ska jag vara guide på vår nya båtutflykt! Livet är bara helt galet bra just nu.
Hur mår ni?
Evde gidiyor musun?
Ska du gå hem?
Ja, vi ska gå hem. Och det känns väldigt bra, tackar som frågar. Sitter just nu i min lägenhet i Kusadasi påväg att sova och undrar lite över varför våra gäster inte läser vad som står på sina biljetter. Är det för att de har missförstått och struntat i att läsa eftersom de tror att de vet vad som står där? Är det för att de känner att det inte spelar någon roll vad de bokar, förrän de sitter där i sin källarlägenhet och längtar efter poolutsikt?
Eller är det verkligen så att de tror att de har bokat det de vill boka? Att de tror att de läst det de vill läsa? Att det faktiskt inte spelar någon roll vad vi skriver på biljetten, för de kommer ändå se precis vad de vill se.
Oavsett vad som faktiskt står.
Hur som helst, verkade våra gäster med källarrum utan havsutsikt ganska nöjda igår, trots att de skrek åt mig i telefonen kvällen innan. Antagligen berodde detta på att jag lyssnade på deras problem och visade sympati, vilket jag själv skulle ha önskat i deras situation. Förhoppningsvis kan de byta rum snart, även fast de har fått precis vad de har önskat. Och förhoppningsvis ger de oss en femma i betyg när de kommer hem. Åh, vad det betyder mycket, den där femman.
Nej nu är det nog dags att sova. Dagen har mest bestått av service - jag har träffat många gäster av olika nationaliteter och diskuterat och förklarat både det ena och det andra, från Jungfru Marias hus till Millipark, och så har dagen avslutats med middag på Saray och drinkar på Yucca innan vi for vidare till barsteet och sedan tillbaka till lägenheterna för att sova lite.
Innan nästa arbetsdag börjar liksom.
Och imorgon kväll kör jag och Therese till Cesme, åh vad kul det ska bli!!!
Besluts.Ångest.
Okej jag vet att detta kommer låta som ett lyxproblem, och det är det. Men det är fortfarande ett problem och jag vet inte hur jag ska göra. Okej här kommer det.
Vad ska jag göra i vinter!??!
Mina alternativ är (förutom alla våra destinationer i hela världen, eller att säga upp mig och allt annat man kan välja bland isåfall)
* Söka tillbaka till Dominikanska. Min chef vill ha mig dit och både hon och jag har en del bra idéer till förbättringar från förra året. Det kommer va rätt lugnt dock, ett svenskt flyg varannan vecka. Men känner man till Dominikanska Republiken så är det underförstått att en säsong där inte skulle bli helt lugn.
* Thailand. Jag menar, man kan väl inte arbeta som guide i flera år utan att ha arbetat i Thailand? Är lite sugen på en stor destination, som Phuket, som är en av våra största under vintern. Prova på ett nytt ställe och ha massor av kollegor att umgås med. Problemet här är att det ju lätt blir gruppindelingar i teamet och sånt, vilket det aldrig har varit i de mindre teamen jag jobbat i.
* Åka hem. Åh jag vet inte. Saknar min familj! Det är bara därför jag vill hem, och kanske lite för att jag börjar få ålderskris som vanligt. Men mest pga familjen. Samtidigt vet jag ju inte alls vad jag ska göra hemma? Vill rädda världen! Får helt panik av alla oljeutsläpp och klimatförändringar, men vet inte hur. Och ärligt talat har jag inte försökt lista ut det speciellt mycket heller.
Hm.
Hjälp?
Hej och hå!
Alltså min kompis är inte riktigt klok.
Medan jag går här och lever guideliv med allt vad det innebär, reser runt jorden och berättar om gamla stenar, så går hon och föder barn. För fyra dagar sedan fick hon en dotter, så nu är hon plötsligt tvåbarnsmamma.
Det är inte klokt! När jag var runt 15 år ville jag få barn innan jag var 19. Nitton år gammal skjöt jag fram detta till 21-22. Nu är jag glad om jag får barn innan jag är 30, men det finns ju så SJUKT mycket annat att göra innan!
Och så måste man ju hitta en lämplig man också, och det är ju inte det lättaste. :)
Men hursomhelst är jag jätteglad för hennes skull, kände på mig att det skulle bli en flicka och nu är det bara att gå ut och handla bebiskläder! Pyttesmå strumpor och mössor. AAAW!
?
Varför blir våra flygplatsdagar alltid kaos?
Det är ju praktiskt taget omöjligt, att något ska krångla på flygplatsen. Det är bara så upplagt för att allt ska flyta på perfekt. På tisdagar har vi ett enda flyg och på torsdagar två, om man inte räknar med det finska som vi inte ens märker av, eftersom det landar före våra.
Men ändå, ändå blir det fel varenda gång. Och alltid på min buss! Några exempel:
Förra veckan skulle jag ha två bussar. En som jag skulle sända iväg med lite information och en som jag skulle åka med till flygis. Först gick allt bra, jag sände iväg den ena och väntade på den andra.
Som inte kom. Det hade blivit fel, fråga mig inte hur eller varför, men min buss hade åkt med Therese till andra sidan av Kusadasi medan hennes minibuss kom till mig, tjugo minuter för sent. Summan av kardemummam blev att jag fick vänta tills minibussen åkt till Therese och hennes stora buss kommit tillbaka till mig.
En timme sen till alla hotell men ändå log jag och svarade lugnt till alla gäster att ja, såklart ni hinner med flyget! Hmm, var lite orolig men det gick ju bra som sagt.
Sen kom min familj och tre gäster saknades på en av våra bussar som skulle köra till hotellen från flygis. Alla andra hade kommit ut och ingen fanns kvar inne vid bagagebanden, plus att ingen hade gjort PIR-raport, ni vet som man gör om ens bagage inte dyker upp. Så vi antog att de helt enkelt tagit sig till hotellet på egen hand, vilket händer ibland.
En kvart efter att vi kört från flygplatsen ringer de till Therese och säger att gästerna har kommit, hon måste vända om.
Inte så glada gäster på den bussen, och vi kommer inte vända om nästa gång. Om ens väska kommer sist av alla och ingen annan finns kvar inne vid ankomsthallen, då går man bara inte på toaletten. Och speciellt inte alla tre på samma gång.
Jaha och sen idag då. Jag och Therese hade precis skickat våra vanliga "idag går allt perfekt" sms till varandra när hon ringer och säger att jag måste hämta 8 gäster på ett av hennes hotell. De skulle egentligen gå på vid ett annat ställe och hon hade ingen plats för dem. Så jag åker dit, och upptäcker att de inte alls är klara att åka. De har problem med sina rumsräkningar.
Vet inte vem som hade rätt eller fel i den frågan, men gästen fick efter en halvtimme lite mer pengar. Dock verkade varken hotellpersonalen eller gästerna helt nöjda. Fyra gäster hade redan ringt på servicemobilen och frågat vart bussen var och vi hade ingen tid att fortsätta diskutera, så vi körde.
Nästan en timme sen till alla hotell. Igen.
Nej, jag förstår verkligen inte. Men nästa vecka, då ska allt gå perfekt.
Jag betalar dyrt.
Har ju redan annonserat ut mina kycklingar så nu passar jag på att annonsera ut mina axlar.
SNÄLLA GE MIG MASSAGE!
Kan detta verkligen vara träningsvärk? Eller varför gör det så galet ont i vänsteraxlen helt plötsligt? Jag är alltså villig att betala dyra pengar för massage nu. Mitt utgångspris är tio lira.
Och så var det det där med att sova... Kunde ju vara skönt, med tanke på att alarmet ringer kl 7 imorgon bitti och jag har gäspat ungefär femtiotolv gånger nu.
Öptum seni!
Pjuh!
Köpte ny kyckling på Kipa idag, eftersom jag fortfarande inte tagit upp min frusna en månad gamla kyckling på upptining. Men när jag ätit upp halva kom jag ihåg att frysfacket är proppfullt av gammal kyckling och mammas bullar <3.
Skickade ut panik-sms till mina kollegor och frågade om någon ville ha lite kyckling kanske? Inget svar. Väntade i över en timme innan jag skickade ut mitt last call sms. Det visade sig att Sofies frysfack var lika fullt som mitt och Jo & Pau hade ätit så mycket att de inte kunde tänka på mat i flera veckor framöver. Satt alltså som bäst och funderade på om katter blir sjuka av att äta rå kyckling när Therese kom hit och tog den.
YES! Kycklingen är räddad!
Ursh vad jobbigt det är att säga hejdå föresten, och varje gång tror jag att det ska bli lättare men det blir det inte. Det är dock sorgligare att säga hejdå när man har sina privata kläder på, och precis har vaknat i sängen bredvid mamma och inser att deras semester är slut.
Att gå hem från deras hotell och titta upp mot deras lägenheter, och veta att man ska hämta dem i bussen två timmar senare.
Men på något sätt förtränger jag allt det där när jag har uniformen på mig. Skjuter liksom bort alla jobbiga tankar tills jag slutat jobba, och det är dags att krypa ner i sängen och sova. Och tänka.
Tack världens bästa familj för att ni kom! Tomas, vi ses också snart.
(återigen stora planer på fin bild, men internet klarar helt enkelt inte av det. Tålamod vänner, tålamod.)
Lycka.
Åh. Helt otroligt hur lycklig rätt människor kan få en att känna sig. Mår så bra just nu, och det är helt tack vare min helt underbara familj som är här på besök. En fattas, och det känns. Liksom söker med blicken hela tiden för att se vart den sista tagit vägen, tills jag kommer på att han är kvar hemma.
Men han kommer nog senare i sommar!
Det jag egentligen vill säga med detta inlägg är TACK, ni kompletterar mig.
Ni är allt som behövs.
Åh. Alltså.
BTW så har jag ätit jättemycket godis idag. Pauliina hade med sig finskt godis som hon helt obarmhärtigt placerade framför mig på bordet när vi hade morgonservice. Eftersom det inte händer så mycket under dessa två servicetimmar, tog påsen med godis slut ungefär.. Direkt.
Sen kommer vi till kontoret. Tror ni inte Sofies syster har köpt världens största godisburk och ställt i mitten på vårt kontor?! Autch.
Och jag som ska väga mig och kolla fettprocent om två dagar.
Stackars mig.
Heja Japan.
Måste bara få skryta lite.
Vi är den mest rekommenderade destinationen av alla våra resmål i hela världen! Vi är bäst!
Okej våra två största case den här veckan har varit en gäst på sjukhus, som vi faktiskt inte visste skulle överleva eller inte. Men som tack gode Gud åker hem idag, frisk men trött.
Och en gäst som fortfarande är kvar och inte var glad för sitt rum eftersom det var begränsad havsutsikt och han hade betalt för havsutsikt. Vi har kompenserat honom för två dagar utan havsutsikt och erbjudit honom att byta till ett rum MED havsutsikt. Men han vägrar. Han bor kvar, och vill ha alla pengar tillbaka.
Nej du. Inte när du tackar nej till lösningen på problemet. Inte när du väljer att satsa på mer pengar istället för en bra semester. För det är inte så vi jobbar.
Bara så synd, nu har vi en gäst som inte är glad och han har själv valt att ha det så. Och jag hatar det, att veta att han kommer reklammera när han kommer hem. Trots att jag väldigt noga förklarat att han inte kommer få ett öre mer än han redan har fått, kommer han försöka. För han tror inte att vi läser vad han skriver.
Men förutom dessa två, så har veckan som vanligt varit lugn. Imorgon kommer la familla! Och jag har förberett deras välkomstmaterial. Sen har jag chillvecka och ska bara njuta njuta njuta.
Nejmen. Vi ses då!
Enjoy!
Observera,
att jag också provat lägga in två bilder på skagenröra. Men det funkar inte. Ledsen, den får ni bara föreställa er.
SKAGENRÖRA PÅ MARS!!!
ÅH! ='D
Internet speedade tillfälligt upp, så jag tänkte lägga upp bilden på bananen och mig med stenar, eftersom det inte gick innan. Men när jag sökte på bananbilden fick jag syn på den roligaste artikeln! Ingen aning om vad den hade med bilden på bananen att göra, men det spelar ingen roll.
Den handlade om att man hittat spår av snö på mars. Och sen stod det att man även hittat spår av kalciumkarbonat, vilket kan betyda att det funnits mycket vatten på planeten tidigare.
Men det kan också betyda att någon lämnat efter sig lätt skagenröra!!!!
HAHAHAHA! Bara ånej, jag glömde min skagenröra light på mars.. Damn.
Lite lagom, sådär.
Ikväll går internet i snigeltakt. Ungefär tre centimeter i timmen. Och för att ni ska få ett begrepp om hur snabbt det är, så kan jag avslöja för er att det har tagit nio minuter att logga in på mitt bloggkonto, kolla statistiken och öppna ett nytt inlägg.
Men detta till trots, tänkte jag pröva mitt tålamod och skriva ett väldigt viktigt inlägg om bananer. Och inte vilka bananer som helst, utan svennebananer.
(Föreställ er en bild på en gul banan, orkar inte ens försöka ladda upp)
Jag har många gånger fått höra att jag inte beter mig som en svensk. I Egypten beter jag mig som en egypt, i Dominikanska var jag som en dominikan och här i Turkiet, ja, här är jag turk. De säger att jag är sympatisk och rolig, att jag har ett varmt hjärta och inte är rädd för att lära känna folk. Antar att det beror på att jag tycker om att skämta med dem, och att jag helt enkelt har för kort tålamod för att gå runt och vänta på att någon annan ska ta kontakt med mig. Det gjorde jag under tillräckligt många år!
Men, ibland är jag jättesvensk. Och det är till exempel när de ryska magdansöserna på Yucca försöker dra upp mig för att dansa rysk magdans för hela restaurangen.
Det stavas N-E-J.
Vet inte vad det är jag är rädd för, antagligen samma sak som de flesta andra svennebananerna: att göra bort sig. Att göra fel och skämma ut sig för hela restaurangen. Men det är ju det som är det roliga! Hela grejen går ju ut på att man ska ha kul och göra fel!
Jag vet ju det, och ändå kan jag inte låta bli att stelna till i stolen när jag ser de rosa paljettkjolarna utanför entrén. Tayyar är världens sötaste som ställde upp en pall som en mur bredvid mig och bordet intill och jag drog beskyddande mitt eget bort ännu närmare, och tänkte att nu, nu är jag trygg. Nu kan de inte ta mig.
Men tror ni inte idioten glider förbi min mur, utan att fatta piken det minsta, och drar mig i armen?
Nej, jag vet inte vad det är. Det är inte så att jag bryr mig jättemycket om att jag skulle dansa fel, och vad de andra engelsmännen tycker om mig spelar mig inte någon större roll. Det är bara det att jag inte vill. Jag är för svensk helt enkelt.
Vi får skylla på det.
Oh noo!
Min statistik har gått från tre läsare till noll! :( Var är ni? Vad gör ni?
Sen ville jag bara säga att jag och Therese spenderade vår lediga dag med att titta på stenar. I 40 graders värme.
Sen hade jag tänkt sätta in en jättefin illustration från dagen här, men icke. Den vill inte. Så, ja.
Hejdå då!
Imponerad.
Läste ut Nefertiti av Michelle Moran inatt.
Jag är verkligen imponerad av Egyptens historia. Det är helt otroligt hur deras samhälle var uppbyggt och hur enorm makt faraonerna hade. Att läsa om det får mig att vilja bli arkeolog, vill åka till den övergivna staden Amarna och se statyerna av Akhenaten, där ansiktet blivit uthugget. Vill se målningarna på väggarna av Nefertiti och hela deras familj, med Mudjotnet som står vid sidan av och vägrar tillbe deras nya gud.
Har berättat om dem så många gånger på Egyptiska muséet, om hur Akhenaten bytte namn och lät bygga en helt ny stad mellan huvudstäderna Thebes och Memphis, mitt ute i öknen långt bort från allting. Hur han bytte ut Amun och de andra gudarna som man tillbett i 2000 år och skapade Aten, och hur han förbjöd alla att tillbe någon annan.
Hur psykiskt störd han var, och hur maktgalen. Och hur smart och stark hans fru Nefertiti var, som troligtvis själv blev farao efter honom och styrde under ett annat namn. Hur vacker hon var, och om det är hennes mumie man funnit säger forskarna att hon fortfarande är lika slående vacker.
Hur något tillslut gick fel i Amarna och staden rasade, glömdes bort, precis som Aten glömdes bort efter att Akhenaten dött, inlåst i sitt eget tempel. Hur allt de skapat begravdes i sand. Och hur stor makt Egypten haft, alla länder de haft allians med och vilken rikedom de hade.
Det är faktiskt helt otroligt, nu ska jag försöka hitta en bok om en annan farao. Kanske Hatchepsut, den första kvinnliga faraon. Som lät skära av sina bröst och klädde sig i manskläder och lösskägg.
Vill bara ha något att läsa, är inte så sugen på att läsa vår välkomstbroschyr igen nämligen, så familjen, böcker är välkomna ;)
Fascinerande. Vill åka tillbaka dit bara för att få guida i Kairo igen.
And it breaks my heart.
Haha, åh. Kollade precis min statistik och såg att den blåa linjen höjts jättemycket! Blev jätteglad, tills jag tittade hur många läsare det innebar.
3.
Men jag är väldigt tacksam över er tre. :) Har inte direkt strävat efter att få fler läsare så everything is exactly how it should be.
Som sagt.
Everything is exactly how it should be.
Bara. tre. dagar. kvar.
VACKERT!
ÅH. Jag och Sofie var på Orient bar igår och lyssnade på live musik med en kille som verkligen har en av de finaste rösterna jag hört. Han sjöng bland annat Coldplay och vi satt längst fram och var som en fanclub, sjöng med, klappade händerna, gungade i takt. Han var bäst.
Senare satte han sig vid vårt bort så vi kunde berätta hur bäst han var och allt var bara riktigt trevligt, tills en turkisk kändis kom dit och saker spårade ur. Ingen av oss visste att han var känd och man fick tydligen inte prata med killen. Hans en meter höga bodyguard blev tydligen väldigt arg då.
Åh, om jag träffar honom igen....
Hur som helst, kommer la familla om FYRA DAGAR! Här kommer en liten lista på vad vi kan göra:
Millipark, nationalpark med fina stränder.
Sirince, gammal grekisk by utanför Kusadasi.
Efesos, om någon vill.
Oriental bar, när killen spelar livemusik.
Yucca och Saray, för att det är trevliga ställen att äta på.
Båtutflykt, jag har arrangerat en ny som startar samma vecka som ni kommer.
Tatuera oss, jag och Henrik?
Ladys beach, äta på Rosys. För jag har hört att det är bra.
Mysa med kattungarna på Ida.
Gå på basaren och alla marknader.
Barbeque night på Long beach, för att Maurice vill ha dit oss och ger bra rabatt.
Ja, resten är upp till er jordgubbar. <3
