glitter

Köpte ny kyckling på Kipa idag, eftersom jag fortfarande inte tagit upp min frusna en månad gamla kyckling på upptining. Men när jag ätit upp halva kom jag ihåg att frysfacket är proppfullt av gammal kyckling och mammas bullar <3.

Skickade ut panik-sms till mina kollegor och frågade om någon ville ha lite kyckling kanske? Inget svar. Väntade i över en timme innan jag skickade ut mitt last call sms. Det visade sig att Sofies frysfack var lika fullt som mitt och Jo & Pau hade ätit så mycket att de inte kunde tänka på mat i flera veckor framöver. Satt alltså som bäst och funderade på om katter blir sjuka av att äta rå kyckling när Therese kom hit och tog den.

YES! Kycklingen är räddad!



Ursh vad jobbigt det är att säga hejdå föresten, och varje gång tror jag att det ska bli lättare men det blir det inte. Det är dock sorgligare att säga hejdå när man har sina privata kläder på, och precis har vaknat i sängen bredvid mamma och inser att deras semester är slut.

Att gå hem från deras hotell och titta upp mot deras lägenheter, och veta att man ska hämta dem i bussen två timmar senare.

Men på något sätt förtränger jag allt det där när jag har uniformen på mig. Skjuter liksom bort alla jobbiga tankar tills jag slutat jobba, och det är dags att krypa ner i sängen och sova. Och tänka.

Tack världens bästa familj för att ni kom! Tomas, vi ses också snart.

(återigen stora planer på fin bild, men internet klarar helt enkelt inte av det. Tålamod vänner, tålamod.)