Tillbaka!
Vet ni vad som hände!
Nej, inte jag heller egentligen. Hade tänkt kolla upp det nu men glömde internetdosan på rummet. Får göra det snart.
Jo, när jag åkte in till Bodrum idag parkerade jag bilen i garaget och betalade 10 TL till parkeringsgubben för att stå där i 4 timmar. Och så haltade jag iväg till apoteket och köpte bandage till min stackars tå. Vet inte om det hjälpte men det var ett gott försök iallafall. Betalade 4 TL med mitt kort utan problem.
Mitt nästa stopp blev en bankomat där jag tänkte ta ut 200 TL så jag inte behövde ta ut snart igen. Blev lite förvånad när jag nekades detta uttag. Provade på 100 TL istället och blev väldigt förvånad när inte heller detta gick. Kom tillslut ner till 10 TL - inte ens femtio kronor kunde jag ta ut. Provade på tre olika bankomater.
Antingen har jag bara spenderat helt sjukt mycket pengar på jättekort tid, utan att märka det. Eller så har kortet blivit länsat. Och om så är fallet, är det iallafall tomt nu så inte så mycket att göra. Ska som sagt kolla internetbanken, kanske är det så att jag använt upp pengarna. Men det skulle vara väldigt skumt.
Så jag kände mig lite bitter. Tänkte att jag skulle försöka njuta ändå när jag ändå var i Bodrum, men var superhungrig och kunde inte låta bli att tycka synd om mig själv där jag haltade runt. Så jag bestämde mig för att hämta 5 TL som jag hade i bilen och köpa en billig kebab.
Påväg till bilen funderade jag på om jag inte lika gärna kunde åka hem, och skrev samtidigt sms till Therese när någon ropade merhaba bredvid mig. Jag svarade lite frånvarande och stannade upp för att skriva klart. Några turkar utanför en glasögonbutik pratade med mig men jag la inte märke till det förrän jag skrivit klart mitt sms.
Dessa turkar kom att rädda min dag. TACK! Utan att jag bett om någonting bjöd de mig att sitta ner, småpratade med mig utan att flörta, utan att antyda på att jag skulle köpa något. Jag fick ett glas vatten och när jag berättade att jag inte hade några pengar, insisterade en av dem på att köpa kebab till mig. Och ayran. Och ännu mer vatten. Och te.
Vet inte hur många gånger jag sagt det, men det kommer bli många gånger till. Jag älskar turkar.
Efter det här kände jag mig mycket bättre till mods och bestämde mig för att halta en liten sväng längs marinan. När jag tillslut satte mig ner för att skriva dagbok, blev jag inropad till en restaurang av en turk som bjöd mig på kaffe. Två koppar. Medan han väldigt förtroeligt förklarade för mig att han älskade mig och att min pojkvän måste vara den lyckligaste killen i världen.
Ja, jag sa att jag hade pojkvän. Det var liksom den lättaste vägen ut.
Med detta inlägg vill jag bara säga ännu en gång, tack Turkiet. Tack alla som bor i det här landet, som är så generösa och givmilda och inbjudande. Tack för att det alltid finns någon här som vill hjälpa till, speciellt när man behöver det som mest.
