glitter

Det finns två platser på vägen mellan Mugla och Marmaris som alltid tar andan ur mig. Jag glömmer på riktigt bort att andas för en stund och det är helt otroligt, för jag har åkt den vägen så många gånger.

Och det är fortfarande så vackert att det gör ont.

När man kommer från Mugla kör man uppe i bergen. Längs vägen blir skogen allt tätare runtomkring och efter ungefär en halvtimme svänger man plötsligt runt ett hörn och där nere, långt nere i en dal ligger Gökovas bukt och väntar. Bergen som omger bukten är höga och ser ut som enorma skuggor i ljus och mörkblått. Solnedgångarna här påväg tillbaka från Efesos var den bästa biten på hela vägen.

Sen kör man nedför berget och vidare genom Akcapinars eakulyptus-allé för att fortsätta uppåt igen medan skogarna bara blir grönare och tätare. Och så, medan man sitter där och låter blicken vila på den nästan tropiska växtligheten utanför, kommer plötsligt en glänta. Och djupt nere i dalen intill havet ser man Marmaris.

När man kommer på kvällen eller natten ser det ut som om någon har tömt ut en skattkista över en duk av svart sammet. Staden glittrar som guld och kristaller och havet ligger mörkblått med berg som skiftar i olika mörka nyanser.

Kanske beror det på att jag älskar Marmaris så mycket, att jag blir så berörd. Jag kan riktigt känna stadens dofter och smaker där jag sitter i bussätet högt ovanför och samtidigt som jag blir helt exhalterad känner jag också ett stort lugn.

Mitt andra hem.

Och om jag någonsin köper hus eller lägenhet utanför Sverige, kommer det vara i Turkiet.