When the world seams to turn another way,
Here comes another January anyway.
Igår kl 14 dominikansk tid drog jag upp min ena sko ur påsen och upptäckte att den andra var borta. Där stod jag nyduschad och iklädd uniform på hotellrummet, stressad över vetskapen av att jag måste hämta upp 70 gäster en halvtimme senare och köra till flygplatsen. Ledsen över de avsked som kvarstod och orolig för att ha glömt något.
Och precis när jag är ombytt och klar och bara ska ta på mig skorna för att hinna säga hejdå till de sista innan det är dags för upphämtning, inser jag alltså att en sko saknas.
En sko saknas.
Och akternativen bara rusar runt i huvudet. Ska jag gå barfota? Ska jag bara ta på mig ena skon och låtsas som ingenting? Eller ska jag på riktigt ta på mig gympaskorna till kjolen, skjortan och scarfen?
Utan något större hopp ringer jag min kollega som har nycklarna till den bil där min andra skor ligger. Och som en gåva från ovan visar det sig att han kört upp till hotellet och kan komma ned med skon. Helt underbart, och den lilla detaljen att jag sedan mitt i all iver glömde checka ut gjorde nog ingen större skada egentligen.
Så hoppade jag upp på min kompis moppe och åkte ner till malecón där bussen väntade. Hatar att säga hejdå, på riktigt alltså. Men förutom en person som jag verkligen hade velat träffa hann med det mesta och åkte ändå hem med en känsla av att vara nöjd. På arbetsplan var jag helt klar. Men på fritiden hade jag mer och mer börjat inse charmen med Samaná och hoppas verkligen att jag återvänder igen!
Så ligger jag åter här i min säng i Uppsala och är nog för första gången jetleggad på riktigt. Imorgon bär det av till huvudstaden men nu ska jag bara slappna av, njuta av att vara hemma och just det - sova. Godnatt flickor.
Igår kl 14 dominikansk tid drog jag upp min ena sko ur påsen och upptäckte att den andra var borta. Där stod jag nyduschad och iklädd uniform på hotellrummet, stressad över vetskapen av att jag måste hämta upp 70 gäster en halvtimme senare och köra till flygplatsen. Ledsen över de avsked som kvarstod och orolig för att ha glömt något.
Och precis när jag är ombytt och klar och bara ska ta på mig skorna för att hinna säga hejdå till de sista innan det är dags för upphämtning, inser jag alltså att en sko saknas.
En sko saknas.
Och akternativen bara rusar runt i huvudet. Ska jag gå barfota? Ska jag bara ta på mig ena skon och låtsas som ingenting? Eller ska jag på riktigt ta på mig gympaskorna till kjolen, skjortan och scarfen?
Utan något större hopp ringer jag min kollega som har nycklarna till den bil där min andra skor ligger. Och som en gåva från ovan visar det sig att han kört upp till hotellet och kan komma ned med skon. Helt underbart, och den lilla detaljen att jag sedan mitt i all iver glömde checka ut gjorde nog ingen större skada egentligen.
Så hoppade jag upp på min kompis moppe och åkte ner till malecón där bussen väntade. Hatar att säga hejdå, på riktigt alltså. Men förutom en person som jag verkligen hade velat träffa hann med det mesta och åkte ändå hem med en känsla av att vara nöjd. På arbetsplan var jag helt klar. Men på fritiden hade jag mer och mer börjat inse charmen med Samaná och hoppas verkligen att jag återvänder igen!
Så ligger jag åter här i min säng i Uppsala och är nog för första gången jetleggad på riktigt. Imorgon bär det av till huvudstaden men nu ska jag bara slappna av, njuta av att vara hemma och just det - sova. Godnatt flickor.
Kommentarer
Trackback
