Tills det ljusnar.
Ni vet det här med kärlek har alltid fascinerat mig. För jag förstår det inte. Jag förstod det inte när jag var liten, lika lite när jag var tonåring, och det spelar ingen roll hur många nätter jag legat vaken och grubblat - jag förstår det inte idag heller. Och det gör mig lika fascinerad som då.
.
Ta bara en sån sak som att bli kär. Och personen man är så hopplöst innerligt förälskad i besvarar inte känslan. Den här personen känner på riktigt ingenting liknande tillbaka. Du har svårt att kontrollera dina ben när du försöker gå, svårt att få fram orden och hör hjärtat bulta våldsamt i bröstet konstant. Och personen som framkallar alla dessa känslor reagerar inte ens på att du finns i samma rum. Reagerar inte ens på det.
.
Är inte det konstigt? Borde det inte finnas en tanke, en mening?
.
För sen när man insett att det faktiskt är kört, och man har spenderat otaliga tårar och lång tid på att acceptera det och gå vidare - då kommer man till den dag då man känner att nej. Gud vad skönt att det aldrig blev något mer mellan oss. Vi var faktiskt inte menade för varandra.
.
Men varför ska man då slösa bort så mycket tid på att tro det??!
.
Nej mamma och pappa, och alla andra ni som läser. Jag är inte kär. :) Och det här inlägget är inspirerat av någon annan. Jag började bara tänka lite.
.
.
Kommentarer
Postat av: sid
För att sen när det blir rätt på riktigt, då är det nyttigt att ha genomlevt det här!
<3
Trackback
