Milano?
Hallå här kommer en liten snabb uppdatering innan jag beger mig.
Det har varit ganska hektiskt men saker och ting verkar lösa sig bättre än jag trodde. Min första guide kom ikväll och min andra imorgon. Jag hade då varit här i lite mer än 24 timmar. Puha.
Efter att ha sett till att min nya kollega hade allt hon behövde (förutom bagaget som blev kvar i Istanbul) lämnade jag henne att sova medan jag utforskade området bakom vårt hotell. Och hittade en turkrestaurang. Den var helt tom förutom ett bord med turkar som alla vände sig om och stirrade när jag gick in.
När jag och min nya kompis mr Inkastare satt och drack te kom en av hans springpojkar (dom gör allt som ingen annan orkar göra). De hade en kund i telefonen och springpojken kunde inte så bra engelska.
Inkastaren: Hello, you want to order food? Pizza, okej. Large, okej. How many? One large pizza. Pizza Milano? Okej okej, it will be there in... (springpojken mimar 20 minuter).... 15 minutes. BYE BYEEE!
Sen visade det sig att ingen har en aning om vad pizza Milano är för något och efter en lång diskussion ringer han upp den norska kunden igen på blandad tysk-engelska.
Inkastaren: Hello! Pizza Milano nothing, do you want another pizza? You ordered yesterday Milano? No no nothing. What do you want on your pizza? Mushrooms unt tomato unt salami unt... Unt... Okej okej. Danke, byeee!
Åh det var mycket roligare i verkligheten inser jag nu. Alla pratar verkligen tyska här, det bor tydligen runt fem miljoner turkar i Tyskland och det verkar som att alla har nån farbror i Side.
Catch a falling star and put it in your pocket,
save it for a rainy day.
Håller på att somna alltså. Men måste packa klart ikväll. Imorgon åker jag till kontoret för final liquidation och annat spännande pappersarbete. Sen är det nästan dags att åka. Sheiisse. Ska försöka hinna med så mycket som möjligt nu innan ögonlocken stängs. Trött som en galen gnu som åker skidor. Om de nu kan vara trötta.
Familjen - update på telefon väntar från sandlådan när jag kommer fram! Ringer så fort jag kan. Om det är superdupermegastressigt eller dålig uppkoppling, gör jag en snabb update här först.
KÄRLEK!
Is it time to say goodbye?
AH! Separationsångest. Och lite packings-ångest. Väskorna är fulla och jag har inte packat ner alla kläder än. Och ingenting annat för den delen heller.
Allt är precis som det ska vara alltså.
Istanbul!
I've been so high on such a breakable thread.
Åh. Hade en mysig utflykt till Sirince men min lokalguide funderade nog på att strypa mig några gånger när jag gav längre tid än hon ville på de olika stoppen. Okej undrade faktiskt lite själv vad jag höll på med, när vi satt och väntade på att tiden skulle gå och jag hela tiden nickade till trots alla koppar kaffe.
Men faktiskt. Vi får betalt för att åka dit och kan göra det när vi vill. Gästerna betalar pengar för det och kanske bara kommer dit en gång i sitt liv. Klart de ska få tid att njuta av det då.
Imorgon har jag flera av gästerna med mig till Efesos tillsammans med Kakan som kommit hela vägen från Cesme för att säga hejdå till mig! Awww.
Det var föresten helt sjukt vad trött jag var när jag kom hem. Däckade ganska omgående på soffan och först ringde Kakis för att berätta att hon kommit fram till Kusadasi. Minns inget mer av det samtalet. Jo hon skulle ringa upp igen när de lagat pannkakor. Men det var Therese som ringde nästa gång. Minns bara känslan av att försöka fånga min hjärna som liksom svävade någonstans utanför huvudet. Jag hörde nog vad hon sa, men det gick inte att förstå ett enda ord. Och jag tror jag sa det till henne.
På något sätt förstod jag ändå att pannkakorna var klara och tio minuter senare var jag påväg upp med mjukisbyxor och katt-tofflor för att joina.
Gulltjejer.
Citat från Johanna när hon berättar att hon fick rå kyckling och försöker försvara restaurangen för oss:
- It was not totally raw, it was just not cooked at all.
Pratbubblor
BTW. Folk ar valdigt oppna har i Turklandet. Igar gick jag och Orkun ner mot Bosborun och motte en tant med sot liten hund. Japp, jag har glomt allt om min stalker och sag hunden rakt i ogonen medan jag sa aaah ar du sa sot liten vovve!
Som tur var brydde den sig inte sa mycket om oss och den hade ju sin matte med sig dessutom. Men efter den lilla kommentaren, och jag tror Orkun sa nat om sot hund pa turkiska ocksa, sa borjade tanten prata med oss. Bara i fem minuter, men under dessa fem minuter gjorde hon klart for oss att den lilla bebishunden faktiskt ar nio ar gammal och sjukt krasen. Den har under dessa nio ar inte hittat en enda tjej att para sig med! Och om det gar ytterligare ett halvar utan parningsprocess far hunden av nagon anledning prostatacancer och dor.
Hon berattade ocksa att hon last in hunden med en tjejhund under nagra timmar for att de skulle para sig men trots att tjejen jagade honom runt i rummet som en galning, sprang han bara ifran henne utan minsta intresse.
Det ar ju helt uppenbart att hunden ar bog.
Sa, nu nar jag har delat med mig av denna fangslande historia till er ska jag nog packa ner det sista av mina klader i vaskan och ladda over nagra bilder pa datorn innan det ar dags att aka ner pa stan igen.
ß-)
Hejda fran Istanbul!
Ikvall ar det dags att aka tillbaka till Koss-Doss. Tar nattbussen och kommer till Izmirs station kl 06.30 imorgon bitti. Darifran hoppas jag hitta en buss till Kusadasi sa att jag hinner hem for snabbdusch och ombyte innan morgonservicen borjar kl 9.
Sen har vi tydligen manga inbokade till Sirince-utflykten sa jag bestamde mig nyss for att kora den direkt efter service eftersom jag anda maste dit innan jag aker. Och sa slutar jag kl 18, hem och packa sa mycket det gar och pa sondag morgon kl 7 hamtas jag for att ha min sista utflykt till Efesos for sasongen.
Hujedamig!
Sen hem och packa packa packa, och pa mandag kl 14 gar flyget fran Izmir till Istanbul, fran Istanbul till Kairo och till sist vidare till Sharm el Sheikh. Formodar att det blir en och annan forsening pa vagen, tur att flygplatser ar sa spannande. Ska ladda mp3:n och datorn fullt.
Nej men. Da sager vi sa salange! Opiyorum seni!
Hej fran Istanbul!
Hej fran Istanbul och fran Orkun som jag bor hos har! Ingen anledning till oro kara vanner, han ar en gemensam van till mig och Johanna (som jag aven namnde i vykortet jag skickade till er idag, sluta tjata!).
Har iallafall hunnit med jattemycket pa bara en natt och en dag. Har besokt Besiktas, Orkuns jobb, Sultanahmet igen, Taksim igen och faktiskt inte kopt sa mycket alls med tanke pa vilket utbud det finns. Det jag kopt kommer jag behova i Egypten.
Okej slutforsvarat, allt ar bra och jag ville bara tala om det ifall ni undrar varfor jag inte uppdaterar sa ofta :) Hoppas ni mar bra allihopa hemma i Sverige och vart ni nu haller hus! Imorgon kvall aker jag tillbaka till Kusadasi, pa lordag ska jag pa hotellservice, sondag utflykt till Efesos och pa mandag bar det alltsa av till Egypten.
Men nu ska jag fortsatta njuta av Istanboooool!
KARLEK TILL ER!
Hallå hallå!
Kollar flygbiljetter till Istanbul, ska nog åka dit imorgon kväll lite såhär hippt som happt i sista minuten. Det ändrar ju mina packningsplaner lite (ja, jag hade packningsplaner) men det går. Kan packa ikväll och på.. söndag. Hm.
På måndag flyger jag från Izmir till Istanbul och vidare till Kairo för att slutligen landa i Sharm el Sheikh. Tillbaka till mina kära araber. Åh, har faktiskt saknat dom.
Annars är allt bra, ville bara uppdatera och visa att jag lever, har faktiskt haft saker att göra nu och det är därför det är lite tyst här. :)
Hasta la vista baby!
Förföljd!
Jepp! Jag har fått en stalker.
Det började med att jag var ute på morgonpromenad. Efter ungefär halva vägen kommer en man joggandes emot mig, svettig med blå tröja. Eller röd. Jag minns faktiskt inte, eftersom det var hunden bakom honom jag tittade på. Påminn mig att aldrig mer titta på en hund!!!
Tyckte den var söt, sa nååå hej lilla vovven och log. Hunden stannade då upp, såg mig i ögonen, tittade efter den joggande gubben och efter mindre än en sekunds tveksamhet vände den och skuttade glatt efter mig istället.
Och trots att jag flera gånger sa till den att gå tillbaka, och trots att minst tio olika galna hundar skällde på den att lämna deras revir, skuttade den efter mig hela vägen hem.
Fick jättedåligt samvete när jag bad receptionisten att ta bort den och hunden skrämt sprang iväg med svansen mellan benen. Vi hade nästan blivit kompisar där och den var faktiskt jättesöt. Lugn och snäll med stora bruna ögon. Undrar hur den kom hem sen.
:(
Men nästa gång jag möter en hund på vägen, ska jag inte titta den i ögonen. Och ännu mindre säga att den är söt.
Lägg på luren!!
Försöker ringa hem men det är upptaget. Och har varit det i tio minuter. Och om det är den jag tror att det är som pratar i telefonen (barret) så kommer det vara upptaget i minst tjugo minuter till.
Jaja. Skriver väl lite i mitt Kairo-kompendium istället. Det är ju faktiskt inte så långt kvar tills jag ska ha utflykt dit!
Nilen. Världens längsta och troligtvis äckligaste flod.
Alltså jag har tänkt på det där. Om man skulle tömma Nilen, och få se allt som ligger dolt under vattenytan. Det hade faktiskt varit rätt coolt. Förutom alla döda djur och sopor skulle man ju hitta delar av sjunkna skepp och skelett från faraonernas tid! Tänk bara Cleopatras bror och alla andra som drunknat i den här floden, och hur stor roll den spelat genom tiden. De antika egypternas motorväg, dricksvatten och livskälla.
Det är svårt att föreställa sig att det en gång levt flodhästar och krokodiler här. Kanske inte för er som aldrig sett Nilen på riktigt och bara tittar på den här bilden nu. Men när man tittar lite närmre, ser man bruna moln som hela tiden liksom väller upp mot ytan. Trots att floden på många ställen är ganska djup, är sopbergen där i så höga att de sticker upp som små öar på flera platser och det är ju faktiskt ganska otroligt, att folk fortfarande tvättar sina kläder och fiskar i samma vatten som det flyter döda hästar.
Och efter den här beskrivningen känner jag inte riktigt att jag kan motivera längre varför jag älskar Egypten så mycket. Men jag gör det, och trots att det är sorgligt att lämna Turkiet längtar jag som en galning tills det är dags att hoppa på den där bussen som tar oss tillbaka till Kairo!
Update: Det var inte min kära syster som pratade i telefon, som jag trodde. Det var mami ♥.
Update 2: Sovgott familjen! ♥ Jag hörde er hela tiden men det blev väldigt dålig mottagning i slutet. Barret jag hörde allt du sa iaf. :) Ringer hem igen en annan dag!
Eh. . Svett.
Jag satt längst fram i bussen idag med våra nya söta gäster från Arlanda. Shit vad varmt det var. Jag pratade och pratade nästan konstant i en och en halv timme och när vi kom fram till första stoppet sa jag till väskbärarkillen att shit, det är varmt idag. Tycker du? undrade han, eftersom det faktiskt inte var varmare än vanligt men längst fram i bussen är det sjukt svettigt.
Utan att svara lyfte jag på armen lite för att klia mig själv i nacken. Och ser hur väskbärarkillen ryggar tillbaka. Och efter att ha kastat en snabb blick under min egen arm förstår jag varför. HELT GENOMBLÖT AV SVETT!!!!
Alltså det var verkligen inte okej, så svettig har jag inte ens varit inuti Bamse i år. Så på följande två hotellstopp koncentrerade jag mig djupt på att hålla armarna tätt intill kroppen och gå i sidled.
Som en blöt krabba.
MISSEN! ♥
Åh, tycker så synd om vår katt där hemma som går runt med strut på huvudet och kissar på sig efter att ha varit hos veterinären. ♥
Hang in there kitty!
Anklet - håll mig uppdaterad! :) annnelis.blogg.se.
Tillbaka från Izmir!
WOHO vi hade en jättebra kickdown i Izmir, bodde på ett megacoolt hotell med golvbelysning i olika färger beroende på vilken våning man var på. Kari hade röd våning, alltså röd belysning från golvet i korridoren och på rummet. Pau och Johanna hade gyllene belysning och vi andra hade grön. Alltså grönt är ju en jättefin färg och allt, men man ser inte helt frisk ut i det ljuset kan jag tala om för er.
Sen var vi ute och åt på en italiensk/fransk jättemysig restaurang innan vi upptäckte de olika bargatorna i staden. Massor av mysiga uteserveringar i nya kvarter med gamla hus och med växter klättrande uppmed väggarna och hängande mellan byggnaderna som ett grönt tak.
Mys!
Gillar verkligen Izmir, tror att jag åker dit igen på fredag eller lördag. Vi skulle shoppa lite sen vid Ikea, de har Sarah, Mango och en massa andra butiker där utanför. Och jag köpte faktiskt ingenting! Hittade världens säkert snyggaste skor men de enda som fanns i rätt storlek var trasiga. :(
Som sagt. I helgen blir det ett nytt försök!
Kameran fungarar ju inte, linsen fastnade när jag startade den förut, så det blev inga bilder från min sida. Däremot kommer nog mina kollegors bilder in på facebook vilken minut som helst. Ska ta med kameran dit i helgen och fixa lins-problemet!
Imorgon är det Efesos igen, och den danska säljgruppen ska inte med eftersom deras flyg blev ombokat från Grekland så de kommer imorgon kväll istället.
Pussnatt söta skatt!
Omskärning på G!
Det tutar och tutar här utanför, tror att det är tre karavaner hittills som åkt förbi. Vet inte varför alla ska omskära sig just idag?
I bilen längst fram står en pojke mellan 6 och 10 år i prinskläder, med krona och allt. Han vinkar glatt till alla och bakom honom följer minst tio bilar - alla tutar som galningar. Pojken kommer få godis, pengar och presenter hela dagen, att omskäras är bättre än att fylla år och föräldrar och släkt har förberett honom länge på den här dagen som han kommit att se fram emot.
Nu är han där. På flaket till den första bilen. Vinkar glatt i sin vita dräkt och kanske har han glömt vad hela dagen handlar om. Men hela uppståndelsen går ju alltså ut på att han ska omskäras. Och festen pågår i flera dagar efter, så högljudd som möjligt, för att han ska glömma av smärtan.
Så nu vet ni vad som pågår utanför min balkong! Vad händer hos er?
3 uppdateringar!
1. Tömde allt innehåll i väskan på golvet utanför lägenheten. Letade innanför fodret och tömde mina fickor. Jag har tappat nyckeln på fruktmarknaden, tänkte jag och undrade om jag nu måste betala för en ny. När jag plötsligt upptäcker att jag haft nyckeln i handen hela tiden. Är det inte sånt man gör när man är typ... 80?
2. Vi har en säljgrupp här från Danmark. De säljer alltså våra resor och vi ska få dem att älska Kusadasi och sälja massor av resor hit nästa år. Fick precis veta att denna säljgrupp ska åka med på min utflykt till Efesos på måndag. Aj.
3. Kari kom tillbaka från Stockholm där de haft en slags kurs. Och ser en massa paket ligga inne på flygplatsen. Till oss. Alla våra paket som vi har väntat på i tre veckor. De har legat inne på flygplatsen - i två veckors tid. Bra jobbat Deniz, bra jobbat.
Det var ungefär allt jag hade att säga, pusshej!
4. Vi ska inte åka till Bodrum på vår kickdown, vi ska till Izmir. Och vi åker imorgon.
Going deep.
Ibland börjar jag tänka ganska djupa tankar. Det behöver inte vara något speciellt som framkallar det, utan egentligen vad som helst. Som imorse, då började det med att jag stod och rörde runt i en kastrull med gröt.
För om jag skulle sluta röra, skulle det bildas en hinna högst upp på gröten. Och det som låg i botten skulle bli bränt. Gröten skulle inte smaka så gott längre, och det är svårt att göra något åt det när det väl har gått så långt. Så långt att ytan täckts av en tunn hinna och botten blivit bränd.
Och det är ju egentligen samma sak med allt här i livet. Så fort något slutar att utvecklas eller skötas om, så slutar det liksom att glänsa. Det går inte att få ut något av det längre. Som ett gammalt hus som blivit övergivet - snart täcks det av spindelnät, ogräs och damm. I det fallet kan man ju faktiskt rusta upp huset igen men med andra saker är det inte lika lätt.
Som min gamla bil. Den hade stått utomhus i två år, varav ett av åren varit vinter. Såklart började den rosta och gick tillslut inte att starta längre. I det fallet kunde vi inte göra något åt det.
Och vi människor fungerar ju exakt likadant! Om vi slutar utvecklas och om ingen bryr sig om oss, då tappar vi snart den där glöden. Vi börjar sluta kämpa. Slutar leva. Vi liksom bara slocknar. Precis som om någon täckt över oss med något så vi inte längre ser några färger, eller som om vi bara har slutat att fungera. Som om batteriet tagit slut och ingen orkar byta ut det.
Så djupt gick det imorse, när jag stod där och rörde om i min gröt. Och jag kom fram till en slutsats också. Att jag aldrig ska sluta utvecklas. Nu har jag så mycket fritid, som jag lika gärna kan göra något av. Istället för att kolla min facebook och ha tråkigt, kan jag ju faktiskt börja planera lite vad som egentligen ska hända efter nästa sommar.
Här ska minsann inga spindelnät börja växa! :)
But why?
När man kommenterar bloggar måste man ju ofta skriva in en kod som visas i konstig skrift. Och det brukar ju ofta vara något som faktiskt betyder något, typ "galen fiskmås" eller "röd luva". Men när jag ska kommentera min systers inlägg, måste jag skriva av ord som inte ens existerar! Jättekonstiga ord och det är väldigt ofta man inte ens kan läsa vad det står.
Nyss skrev jag kommentar och fick upp dessa ord i rutan:
Tschudin. pxplart
Liksom. Say what?
Har jag också såna konstiga ord när ni kommenterar?
Kurr kurr i magen!
Alltså jag är konstant hungrig idag, min mage känns tom oavsett om jag ätit eller inte. Hann inte med frukost imorse eftersom jag hade pickup halv åtta och snoozade för länge. Men så åt jag en liten macka på flygis och det kändes helt okej. I ungefär en kvart. Nu när jag kom hem åt jag sallad vid poolen. Somnade i solstolen och gick upp på rummet en timme senare. Vrålhungrig!
Så jag åt en sallad till för den var så god. Och tre timmar senare kurrade min mage, höll på att bli tokig, så hungrig var jag! Och har ingen mat hemma alls, och egentligen inga pengar heller (återkommer om det hehe..) men de hade lite turkisk billig mat i köket som jag beställde upp på rummet.
Detta åt jag upp för ungefär en kvart sen, var proppmätt när jag ställde undan tallriken men nu kurrar magen igen! Den känns helt tom, alltså vad händer mannen?
Nu ska jag upp till Therese för hennes kille har äntligen åkt. JIIHA! Alltså om du läser det här så var du jättetrevlig och allt men nu vill jag ha min kompis tillbaka, tack.
Undrar om hon har nån mat hemma...
Edit: Inlägget skrevs för tre timmar sedan. Men internet somnade och jag ville inte låta Therese eller min mage vänta.
Jag älskar departure.
Departure = avgång. Idag hade vi den sista hemresan för oslo, hejdå norrmän, haa de! Men jag körde köpenhamnsbussarna. Jättebra gick det. Har ju berättat om mina misstankar om dålig karma tidigare - dessa misstankar förstärktes idag.
Det började med att min buss var trettio minuter sen. Chauffören hade försovit sig. Det gick ju bra på de första två stoppen, eftersom vi beställer bussarna en halvtimme före första upphämtningen. Men på tredje och fjärde stoppet, som har samma upphämtningstid som de två första (jag vet, jättedumt) så var vi ju inte lika punktliga. Till femte stoppet var vi 45 minuter sena och jag mötte oslo-gästerna som hade upphämtning en timme senare.
Förutom det så gick ju allt bra. Tills jag skulle byta buss. Efter dessa stopp var bussen full och jag skulle byta till en annan och hämta upp fler gäster. På den plats vi beställt bussarna till väntade två bussar. En liten och en stor. För att vara säker ringde jag kontoret och de försäkrade att jag skulle ta den stora bussen.
Så fortsatte upphämtningen och allt gick bra, gästerna var okej med att vi kom sent för jag hade ringt och talat om det för dem. Chauffören var ju en annan historia, honom ska jag skriva raport på imorgon så vi inte behöver han honom igen. Men så kom vi till sista stoppet, hämtade upp den sista familjen och började köra ut mot huvudvägen. Jag hade precis tagit mikrofonen när chauffören stannade bussen och gick ut för att röka.
Han pratade såklart ingen engelska men berättade korthugget för mig att vi skulle vänta på en bil. Vadå för bil, och varför ska vi vänta på den? Vi var redan en timme sena och jag hade ingen lust att låta gästerna vänta längre. Efter några samtal till kontoret visade det sig att jag tagit fel buss ändå - minibussen var min och nu behövde de den stora. Det fanns ingen annan stor de kunde ta och alltså inget alternativ, gästerna fick snällt hoppa ur bussen (som för en gångs skull hade säkerhetsbälten på alla säten och en jättebra mikrofon) och vänta på att byta till en minibuss.
Det blev rätt trångt eftersom vi fick ha bagage inne i bussen när det inte fick plats i det lilla bagageutrymmet och mikrofonen fungerade sådär. Vi hade iallafall en bra chaufför och alla hann med planet, fick förmodligen gott om tid i taxfreen också.
Puha! Älskar flygplatsdagar.
Svett och tårar!
Tror jag ska våga mig på att se The Duchess ikväll. Sist jag såg den filmen var jag i Kairo och minnet gör att jag tvekar en smula...
Det var på tvådagarsturen. Jag hade tappat rösten nästan helt. Hade så ont i halsen att jag hostade tills ögonen tårades och kunde för mitt liv inte förstå, hur jag skulle klara av att guida i två timmar på det Egyptiska muséet morgonen efter. Där man dessutom behöver höja rösten ganska rejält för att höras bland de andra hundratals besökarna och deras guider.
Var kort sagt livrädd.
Men jag hade hört att varmt vatten med honung och citron i skulle hjälpa så där bäddade jag upp mig i sängen på Sofitel och ringde roomservice. Igen. Och igen. Under större delen av natten lyfte jag otaliga gånger på telefonluren och bad om ännu en bricka fylld med små burkar honung, en tallrik citronskivor och en kanna rykande hett vatten.
Och så zappade jag på TV:n. Och fastnade vid The Duchess. Filmen hade redan pågått ett tag men jag minns att det inte dröjde länge tills jag var helt fast. Och inte så mycket längre tills jag började gråta. Med täppt näsa och svidande hals, satt jag där i världens mjukaste säng och grät som ett barn. Minns att den filmen är så sjukt vacker, och så fruktansvärt sorglig på flera ställen.
Men tro det eller ej, mirakelmedicinen hjälpte! Dagen efter hade jag rösten tillbaka och kunde utan problem guida i muséet och överrösta försäljarna i Khan el Khalili. Kanske med något svullna ögon och röd näsa.
