glitter

Väntar faktiskt alltid för länge.

För tre veckor sen beställde vi en massa saker från huvudkontoret i Sverige. Broschyrer till välkomstmaterialet som gästerna får på bussen, nya busskyltar och mycket mycket mer. För tre veckor sedan. En kille på kontoret har haft ansvar för att ta reda på när paketet kommit fram och efter en vecka tyckte vi det var konstigt att ingenting kommit, eftersom de hade skickat iväg det hemifrån.

Gång på gång frågade vi honom och fick hela tiden till svar att nej, det finns inget paket på flygplatsen till er. Efter tre veckor hade vi redan haft en hel del problem pga att det här fattades och jag ringde upp killen igen. Han var då Bayram-ledig men eftersom han nästan alltid är ledig tog jag väldigt liten notis om det. Var vid det laget måttligt irriterad på att paketet aldrig dök upp och frågade hur det kunde komma sig, när det som sagt skickades för nästan tre veckor sedan.

Han sa att han skulle kolla på tisdag men jag sa att då var det ju försent, då kommer våra svenska gäster och då behöver vi broschyrerna. Det slutade med att han mer eller mindre la på i mitt öra och jag kokade lite inombords. Efter fem minuter ringer han upp igen och meddelar att han frågat sin chef, som berättat för honom att paketet finns i Izmir. Och har funnits där i två veckor.

Efter några frågor om hur i hela friden han inte har kunnat ta reda på det under dessa tre veckor som gått, och utan att ha fått något svar på dessa frågor, försökte jag få honom att planera in en tid när vi kunde hämta ut paketet. Vilket inte gick så bra. Så jag ringde istället till de andra killarna på kontoret som sa att självklart hämtar vi ut det på måndag när de öppnar igen efter helgen.

JIPPI! tänker vi. Äntligen får vi våra paket! Men när så måndagen kommer och jag ringer till killarna, får jag till svar att paketet blivit sänt tillbaka till Sverige. Eftersom ingen hämtade ut det. Efter att vi allihop har kokat tillsammans av ilska i två dagar, gick jag idag upp till killen som hade och fortfarande har ansvaret för våra paket. Han sitter som vanligt i sin stol och gör absolut ingenting.

- So where is our package? frågar jag honom.
- Wait I will check, svarar han och tar upp sin mobil.

Och ringer till Burger King för att beställa en cheeseburgare. Åh gode Gud jag kanske inte kan flytande turkiska men jag är inte dum i huvudet. Kan ju meddela att den killen inte kommer ha mycket ansvar efter det här.

Så jag är ledsen svenska gäster, att ni fick ett kopierat informationsblad istället för en välkomstbroschyr. Och för att de finska busskyltarna är lite tejpade. Men ni vet vad de säger... Den som väntar på något gott!

Och så kan ni själva välja hur den meningen ska avslutas. :)

För två dagar sen gick jag ut på gården utanför kontoret och hittade Erdal från utflyktsavdelningen sittandes på knä på marken, lutandes över något. Jag gick närmare och tyckte det såg ut som om han pratade med någon. Och upptäckte en stor sköldpadda på marken.

Jag och Lars såg massor av sköldpaddor när vi trackade i Marmaris och en gång hittade jag till och med en i botten av en soptunna påväg från kontoret! Vad tänker folk med !? Men det här var första gången jag såg en i Kusadasi. Vi gav den mat och vatten men idag var den borta. Ingen vet vart den är. Och till saken hör, att för att fly från den här lilla gården måste sköldpaddan göra en av dessa saker:

1, hoppa upp på den ca 1,5 m höga muren och sedan dyka ner därifrån.
2, klättra upp för trappan till huvudvägen bakom.
3, krypa in på kontoret, gå obemärkt genom hela utflyktsavdelningen och därefter klättra upp för trappan till utgången.

Så nu undrar jag. Kan sköldpaddor flyga? Och ännu viktigare: Hur kom den till gården från första början??!

När jag gick i högstadiet hade jag en sköldpadda som hette Turbo-Per. Nej, det var inte jag som kom på namnet och ja, de är sjukt snabba när man tittar bort. Hur som helst, så frågade min klasskompis en gång om de kunde klättra på väggar. Ja, svarade jag. Han klättrar på väggarna hela tiden. Ibland går han runt uppe i taket.

Det var så kul, för hon trodde mig! Haha!

Fast nu börjar jag iofs bli lite osäker...

Börjar på riktigt tröttna på all denna fritid. Brukar gå ut och underhålla mig själv på egen hand, men har helt enkelt blivit för lat så jag har ju bara mig själv att skylla nu. Och imorgon har de kickdown i Marmaris så vi har alla deras skandinaviska samtal kopplade till vår servicetelefon. Som jag har. Och det ska bli så sjukt kul!!!!

BRING IT ON liksom!!!

(detta innebär alltså att när någon av deras ca 1500 gäster ringer till deras servicetelefon, så kommer samtalen vidarekopplas till mig. LOVE it.)

Förra månadens resultat har kommit - vi är återigen den destinationen som har högst serviceresultat av alla inom företaget. Vi är bäst helt enkelt!! Och jag har precis skrivit en mall till vad man kan säga på ankomstbussen, en liten manual till guiderna nästa år. Den blev nio sidor lång... Helt seriöst, undrar om någon kommer använda den. Men den är så bra! Vi har toppbetyg på transfern varje vecka!

I helgen har vi kickdown. Det är alltid så hemligt vad vi ska göra, ofta får man inte veta det förrän man är påväg dit. Förra sommaren i Marmaris åkte vi till Kos. Vi höll på att gissa hela vägen till Bodrum. Ett tag var vi helt säkra på att vi skulle till Kusadasi. Kanske till Samos. Först trodde vi Rhodos men det ändrades ju snabbt. Sen var vi helt bombsäkra på att vi skulle till flygplatsen i Bodrum och flyga till Istanbul. Och så blev det Kos, en supermysig grekisk ö utanför Bodrum.

Och nu är vi alltså där igen. Jag tror på Bodrum i år, trots att de säger att vi helt säkert inte ska dit. Tror att de ljuger. Vi ska till Bodrum i helgen!! WOHOO!

Eftersom jag ska stå redo i receptionen om en kvart, iklädd uniform, duschad och med borstade tänder. Ligger just nu i soffan med mjukisbyxor och läser bloggar.

Och vet ni vad det omogna i den här situationen är? Min kollega sa till mig igår: kom i tid! Vilket jag faktiskt brukar göra i det här jobbet, men bara för att hon sa så blir jag liksom upprorisk och ligger kvar här fast jag borde stå i duschen.

Åh man, i will never grow up. 8-)

Åh, det här är så roligt.

Jag ringde hem igår som sagt, och min syster svarade. Började prata med en annan röst och sa att jag ringde från Coop Forum. Trodde att hon skulle förstå att det var jag, men det var ju ett tag sen jag ringde hem så..

Siss: Hallå?
Jag: Ja hallå.
Siss: Eh.. Hej?
Jag: Hej. Jag ringer från Coop Forum.
Siss: Okej, hej.
Jag: Ja.. Du har ju handlat lite mycket från oss på sista tiden.
Siss: Eh.. Jaha, okej.
Jag: Ja... Och du har ju inte riktigt betalat.. Men HALLÅ, hör du inte vem det är??
Siss: ... Kicki?

Kom ju av mig lite när hon faktiskt gick på det :D Men så idag, faktiskt för tre minuter sedan, ringde jag hem igen för att gratta papi. Och så svarade min andra syster.

Lilsis: Hallå?
Jag: Hej.
Lilsis: Hej?
Jag: Ja hej, jag ringer från Coop Forum.
Lilsis: Jaha.. Hej.
Jag: Jo.. Du har ju handlat lite mycket från oss på sista tiden.
Lilsis: Eh... Okej...
Jag: MEN ALLTSÅ!! Hör du inte vem jag är!??
Lilsis: ÅH! Är det Kicki?

Åh, det är bara så roligt. Två gånger i rad också. :') Nu ska jag ringa igen och va med och sjunga Jamåhanleva för pappa när de väcker honom.

GRATTIS PAPI!! ♥

Åh, blev så uppspelt nu att jag skrev in fel lösenord. Gjorde precis ett IQ-test på mensas hemsida (nej, jag har inget att göra och ja, super mario har slutat fungera) och fick 133! Mensa-nivå!

Wow. Är helt imponerad av mig själv. Nu ska jag kolla på film som belöning.

Googlar på tatueringar. Hittade lite fina bilder.





Folk är ju dumma på riktigt.

Fast den här var ganska cool.



Spidey!!

Jag vill ha tårta heter pasta istiyorum på turkiska. Vet att ni vill veta det och kommer använda den meningen jättemycket.

Anledningen till att jag är så tårtsugen är för att jag ringde hem för en stund sen och eftersom Papi fyller år imorgon och Moffa var där på finbesök, så firade de redan idag med att äta tårta. Själv fick jag ligga på bordet med högtalaren på och fråga om det smakade gott.




DUMT av mig att googla tårta när jag är jättesugen! Nu vill jag ha en ännu mer.

Hade tio nya vänförfrågningar på facebook idag. De kommer lite då och då. Nästan alla heter Ahmed eller Muhamed och bor i Egypten, eller så heter de Mehmet och bor i Turkiet. Och antagligen vet jag vilka de flesta är, för vi har gemensamma vänner och har bott på samma ställen. Men de heter ju alla samma sak, och profilbilderna säger inte speciellt mycket.

Alltid ett dilemma. Acceptera utan att veta vem det är, ignorera fast man kanske hade accepterat om man visste vem det var - eller maila och fråga hur man känner personen? Vilket föresten inte alltid uppskattas.

Livet är fullt av svåra val.

Är tillbaka från utflykten. Vi åkte till Isa Beys moské istället, kan ju inte säga att jag vet så mycket om den men improviserade och det gick fint. Hade världens sötaste grupp, hälften svenskar och hälften danskar. Fick kram från alla danskar när de gick av, åh gull!

Danskar är så mycket mer öppna och avslappnade än vi är. Sen blir de ju galet arga, när något går fel. De kan liksom inte dölja det på samma sätt som vi svenskar ofta gör. Men då vet man å andra sidan precis var man har dom. Man kan alltid se om de är glada eller arga.

Sirince var mysigt som alltid, men massor av folk nu när det är Bayram-tider. Och jag hade en creepy lokalguide. Han var lite sista alternativet-guide eftersom de flesta firar Bayram och inte jobbar i helgen. Tror han var lite retarderad alltså, för han sa om allting fyra gånger och hade ingen aning om hur många vi var i bussen, trots att jag sagt tjugo gånger att vi var tretton gäster och totalt femton med honom och mig.

- So we are fifteen?
- Yes, totally fifteen.
- Without me?
- No, with you.
- How many guests?
- Thirteen.
- So how many are we totally?

Ja, ni ser ju själva. Men det var ganska kul, han var underhållande. Speciellt när han flera gånger, efter att ha stått blickstilla och tyst i en kvart, plötsligt sprätter till och börjar ropa till alla gäster att det finns en jättebra läderväskebutik runt hörnet. Kom med, kom med, ni kan bara titta, jättebra pris här borta. Och sen skulle han prata med mig om sin komis i butiken under hela bussresan därifrån.

- Yes he has four children.
- Okej.
- And he is a very good man.
- Okej thats good.
- Yes and he has very nice shop, did you see the shop?
- Yes I saw the shop.
- Four children.
- Mm.
- This gentleman in the shop, he has four children. He is very nice.

Åh. Nu ska jag starta en film och slappna av! Men det har varit en jättebra dag, gästerna var verkligen söta. Meeega dejligt!

De skulle ringa mig med en backup-plan men nu är det tjugo minuter tills jag blir hämtad och ingen har ringt. Det blir improvision helt enkelt. Försöker desperat komma på något som kan ersätta marknaden. Hmm.

Wish me luck!

Har utflykt till Sirince och Selcuk idag och blir hämtad om en timme. Vi skulle prova vin i Sirince och gå på marknad i Selcuk. Och jag vet att flera av gästerna åker på utflykten för att de vill gå på marknaden.

Och jag fick precis veta att den är stängd. Gillar inte Bayram längre. Inte alls.

Det har gått ganska långt, när man är för lat för att gå ner och sola vid poolen. Och kan inte skylla på att jag är trött, för det är jag verkligen inte. Har bara blivit så van vid att ligga här i soffan med mitt mystäcke framför datorn att jag inte vill byta ut dessa bekvämligheter mot en solstol vid poolen.

Och ja, jag tänker skriva om det här för detta är förmodligen den enda säsongen i mitt guideliv som jag kan ha så mycket fritid att jag inte vet var jag ska göra av den.

Kommer ihåg en kväll i Marmaris förra sommaren, när jag levde ett normalt guideliv. Hade haft en fjorton timmar lång utflykt till Efesos och när jag kom tillbaka var jag tvungen att gå förbi kontoret och två hotell för att lämna meddelanden till gäster.

Och när jag slutligen var påväg hem ringde min kollega, som då jobbade i Italien, och under detta samtal kom det fram att de arbetade i snitt fem timmar om dagen FEM! tänkte jag. Det är ju helt sjukt!

Och här är jag nu. Okej vi jobbar mer än fem timmar. Minst 7-8 per dag. Men det känns faktiskt som ingenting, jämfört med 10-12 som man är van vid. Plus att det är väldigt lugnt på hotellen nu, folk frågar saker och har problem som alltid, men allt går snabbt att svara på och lösa, så man blir nästan lite besviken när de tackar och går därifrån.

KOM TILLBAKA! vill jag ropa ibland. Ge mig nåt att göra!

Och jag borde bara vara tyst, för snart ska jag till Sharm el Sheikh och kommer få äta upp de här orden.

Kari har dukat upp finskt godis på kontoret. Det är chokladkarameller som legat i en glasburk i snart en vecka. Först var alla väldigt ivriga att smaka men det visade sig ganska snabbt, att turkar inte direkt älskar när chokladbiten är fylld med vodka.

Kari har försökte att varna, men antingen har de bara skrattat och inte trott på honom eller så har de hört fel. Baris från Yucca kom förbi kontoret i förrgår och tog upp en. Det var sista dagen på Ramadan, och Kari sa som vanligt; its vodka inside!

Baris trodde att han sa något helt annat, nickade artigt och tuggade på chokladen. Och sprang in på toaletten.

Det är ju tydligen helt okej att äta godis under Ramadan, men inte att dricka vodka.

Såg precis Dear John, jättebra film. Och precis när det blev som mest sorgligt och tårarna började rinna, kommer städtanterna och knackar på dörren. Försökte tappert ignorera dom i fem minuter, sen ringde jag receptionen och bad dem ta bort tanterna. Ville inte öppna, försökte att vara kvar i samma sinnesstämning men tillslut fick jag helt enkelt bita i det sura äpplet och ropa NO CLEANING, BYE BYE!

Och se om scenen från början.

Var lite bitter men det börjar gå över nu. Och Sofies pojkvän har åkt, JIPPI! Min kompis är tillbaka! No more facebook-night!

Här i Kusadasi finns föresten inte så många snygga turkar. De flesta är korta och ja, rätt neutrala. Men idag i basaren var det en som såg ganska bra ut. Och bara för att det är så ovanligt var jag tvungen att stanna till lite och se vad de sålde.

Kom ut med tio nya DVD-filmer. Men det gör inget, de kostade femton kronor styck.

NU BLIR DET FILMKVÄLL!!

HALLÅ ELLER! Kom precis hem från middag med mina finska kollegor och två fotografer som är här för att ta bilder till sommarkatalogen. På Yucca OFC!

Var aldrig i grottan, funderar på att åka dit på söndag men den var tydligen inte så spännande. Var nere i stan istället, åt sallad, drack kaffe och skrev dagbok. Har skrivit mer eller mindre oavbrutet sedan jag var sju år gammal, undrar om någon någonsin kommer läsa dom. Inte helt säker på att jag vill det!

BTW så har jag beställt almanackan nu så den borde komma hem snart. Och kom på idag att den kanske kommer till Oket istället för i brevlådan. Isåfall blir det kanske lite tricky att hämta ut? Säg till mig isåfall. Räkningen betalar jag snart online så den behöver ni inte bry er om.

Visst är det kul att läsa mina interna meddelanden till familjen! Och även om flyget ännu inte är bokat, har jag fått bekräftat idag att jag flyger till Sharm el Sheikh den 4 oktober.

SMELL YA!

Har tittat igenom mina fotoalbum från när päronen ♥ var hos mig i Dominikanska. Ni är så gulliga!! Och sen från när hela familjen kom till Sharm el Sheikh förra vintern. ♥♥♥ Vad lyckligt lottad jag känner mig som har en sån underbar familj som ni. Vet inte om alla andra håller med, men vår humor är ju dessutom så sjukt bra.

Kissar alltid på mig av skratt när jag är med er.

Oj tror jag börjat få lite hemlängtan alltså! Det blir lätt så när man får tid att tänka. Händer det mycket runtomkring hinner man liksom inte känna efter, men nu. Jag saknar er nu.