glitter

Glömde nästan bort att jag fyllde år imorse men så sjöng dom för mig på kontoret. När jag ordnat med alla sidor till hotellboken och kört ut med dom till Manavgat (körde runt i en timme och letade efter den där trähästen, tills jag tillslut såg en liten liten häst uppe på taket av en borg) tänkte jag ta en annan väg tillbaka istället för huvudvägen. Så jag följde skylten mot Manavgat upp i bergen och fortsatte utan att svänga av medan jag högljutt sjöng med i låtarna.

Efter tjugo minuter började jag undra varför det inte fanns fler skyltar mot Manavgat eller någon avfartsväg och efter ytterligare några minuter såg jag en skylt märkt "Konya 45 km"  och beslutade mig för att vända om. Konya ligger GANSKA långt bort och det var inte rätt dag att åka dit kanske.

På vägen tillbaka körde jag förbi en turktant som satt ensam och sålde apelsiner så jag stannade och köpte några. Hon var helt översocial efter att ha suttit där ensam och bjöd mig på bröd och yugurt. Sen insisterade hon på att ta mitt nummer så att jag kunde hälsa på henne i den lilla turkbyn nedanför berget och dricka te. Detta erbjudande kom ganska lämpligt efter att hon frågat om jag var gift och nämnt att hon har en ogift son.

Well.

Jaja en jobbade jag mer och trodde jag gjort det perfekta schemat men orkade bara inte läsa igenom det efter att ha ändrat sex gånger. Nu visade det sig att jag satt flygplats morgon, dag och natt på en tjej och det är ju faktiskt lite väl tufft. Så ja, version sju here we go.

Men hursomhelst, så gick vi sen och åt på restaurang och jag fick en massa rosa presenter (varför rosa liksom?) och dessa presenter bestod bland annat av ett set med hink och spade. Börjar lite smått undra vad guiderna har fått för intryck av mig! Men kände mig betydligt yngre än 25 iallafall. Båda restaurangerna vi var på sköt med raketer och bjöd på chokladtårta, på Liman skrev dom mitt namn i laser på stenmuren ute i havet.

Sen visade det sig att Nathalie, min kompis från gymnasiet, satt på baren intill så det blev ett kärt återseende efter mer än 3 år ifrån varandra. Och strax därefter begav vi oss hemåt.

Väl hemma kollade jag min facebook och min systers blogg plus kommentarerna jag fick på förra inlägget och det jag egentligen ville säga ikväll, innan allt annat slank ur mig, var TACK. På riktigt. Bara tanken på att hela familjen stått samlad runt telefonen för att sjunga ja må hon leva och spela gitarr fick mig att börja gråta! Av glädje alltså, av att ha världens absolut bästa familj.

Tack för att ni finns och är dom ni är!