glitter

Okej en snabb update innan jag går ut för att leta deotorant. Upptäckte ju att jag glömt packa ner den, OCH glömt ta på mig den imorse. Så sista biten på resan försökte jag hålla in armarna och vara så stilla som möjligt. Men jag har testluktat, det är helt okej faktiskt. =) Ingen fara skedd!

Så med den nyttiga infon som grund vill jag nu kort berätta om min ankomst till Turkiet. Igen.

Min ångest över att inte ha valt Marmaris fanns faktiskt kvar under hela resan, trots mina tappra försök att peppa mig själv till att tycka att Kusadasi var helt rätt val. Vet inte exakt när det vände. Kanske var det när jag fick en glimt av Istanbul från flygplansfönstret. Kanske var det när vi helt plötsligt landade i Izmir, och jag som trodde planet skakade för att det var turbulens. Och så rullade vi istället på landningsbanan.

Men jag tror faktiskt inte jag kände det helt förrän jag hämtat bagaget och kommit ut från flygplatsen, hälsat på min chaufför Hasan och satt mig i vanen. Och inte ens då, utan först efter att vi kört en bit. Kört förbi små turkiska byar, kört över Menders-floden som jag berättat om så många gånger i Efesos. Sett familjer sitta på sina altaner och samtala över en öppen eld. Sett tre DUR-skyltar. Och stannat på chaufförernas mini-kontor och druckit chai. Jag tror det var först då som jag verkligen kände det.

Jag älskar Turkiet.

Men jag ska spola bak tiden ännu lite till. Tills jag fortfarande var hemma i Sverige och njöt av varenda minut tillsammans med min familj som jag älskar över allt annat. Och jag försökte att inte ens tänka på vilken dag jag skulle åka eller vad jag skulle packa, och lyckades faktiskt väldigt bra. (Det var därför det blev lite sista minuten-panik-packning igår kväll men det var det helt värt).

Och på något sätt kändes det lite som att det skulle gå bra. Det där med att säga hejdå. Har ju gjort det här så många gånger nu och allt kändes avslappnat och skönt, så jag kände lite att det skulle nog faktiskt gå ganska smärtfritt den här gången. Vi skulle ju snart ses igen.

Så fel jag hade. Det gör ju lika ont varenda gång. Det bara sliter i hjärtat att lämna dom som betyder allt och sätta sig på ett plan och flyga långt hemifrån. Jag älskar mitt jobb, älskar Turkiet så galet mycket och det är ju därför jag fortsätter att göra det här. Men JIIISES vad ont det gör.

Grät på flygplatsen, grät i terminalen och på båda flygplanen.

Men nu är jag som sagt här och faktiskt så känns det väldigt bra. Kusadasi är så mycket större än jag mindes det, stod det verkligen 61700 invånare på skylten vi körde förbi? Det är ju dubbelt så stort som Marmaris isåfall! Jag har en helt bestämd känsla av att den här sommaren kommer bli bra. Min 40+ åriga chauffis Hasan och jag pratade ganska mycket på vägen, och det är ju faktiskt helt vilt vad bra jag är på turkiska! Det trodde jag inte! Vi pratar ju turkiska på bebis-nivå men jag förstod att han arbetat här i 10 år, de 8 första som dolmuschaufför. Han är ogift och har inga barn. Han kommer från Ankara egentligen och den lilla byn Sölu utanför Kusadasi är liten och har inga turister, det är 15 km till Selcuk härifrån och 23 till Serince. Nu minns jag inte vad vi sa mer men jag minns att jag kände mig grym. =P

Och Jim i receptionen och front office manager Milis (måste skriva ner namnet annars glömmer jag det) verkar supergulliga. Milis (hette han verkligen så?) bärde upp båda mina galet tunga väskor för stentrapporna och envisades med att låta mig gå före hela tiden. Det är rätt sjukt att någon ens kan bära dom båda samtidigt, men okej.

Lite kort var det ja! Nu ska jag ut och leta deotorant. Kanske äta lite middag också?

Ta hand om er där hemma. Saknar er mycket och längtar tills ni kommer hit.