glitter

Idag när vi hade service skulle jag ringa till vår utflykts-kille på kontoret. Humoristiskt nog har han samma namn som en hamam-turk jag och Nathalie lärde känna i Side för jag-vill-inte-veta-hur-många-år-sen. Så jag ringer alltså till hamam-turken och vi pratar iallafall ett par minuter innan jag förstår vem det är. Då har han hunnit fråga hur jag mår, vart jag är och i det ögonblick jag inser mitt misstag är han i full gång med att berätta om sina nya hamam-anläggningar.

Så det var ju bara att snällt lyssna klart medan gästerna flockades framför disken och sedan artigt och avslappnat säga att ojdå, nu kom det visst en gäst, jag måste lägga på. Ha det så bra!

Åh orka. Det var ju ungefär ett år sen vi pratade sist så jag kunde inte direkt säga ops jag ringde fel, hejdå! mitt i hans monolog.

Så kan det gå när inte hjärnan är på!