glitter

free falling.



Varför är man så rädd för att göra illa sig? Ofta går det så långt att man är beredd att avstå från djup lycka, om det finns en risk att man istället kan bli sårad. Jag menar klart att det gör ont, det svider och bränner och man slösar en massa tid på att läka när man istället hade kunnat fortsätta sitt liv som vanligt.

Oberoende. Under kontroll.

Men då får man ju aldrig veta vad som skulle hänt. Man missar någonting och det kan ju faktiskt vara så, att man inte alls blir sårad. Kanske blir man bara helt galet lycklig.

Och om nu det värsta händer, så händer det. Då vet man iallafall. Och sen kan man gå vidare. What doesnt kill you makes you stronger, var det inte så? Som när man är sjuk och doktorn frågar om man vill ha en injektion. Nej tack liksom. Och så avstår man, och går runt och mår dåligt under en lång tid framöver. Och undrar vad som egentligen hade hänt, om man tagit den där sprutan.

Ja vad hade hänt? Det hade gjort ont, det hade stuckit till. Kanske hade man träffat fel och fått sticka flera gånger tills det blev helt svullet och blått, och man skulle tänka att SKIT, varför gick jag med på det här?

Men sen får man injektionen, och plötsligt mår man bra.

Haha, inser nu att det kanske inte var världens bästa liknelse. Får liksom inte riktigt ihop det själv. Men ni fattar.

Eller?