glitter

Att vara guide är farligt nära att vara psykolog vill jag tala om för er (och läkare, arkeolog, historiker, tekniker etc etc).

Ibland (läs: varje vecka) har vi gäster som klagar på allt. Alltså verkligen allt. Det är för varmt, det blåser för mycket, personalen ler inte tillräckligt mycket och det känns kränkande, det finns en liten rispa i dörren till hotellrummet, en vecka är för lång, en vecka är för kort, ingen informerade om att båten skulle lämna hamnen på dykutflykten, sanden är för varm och för kall.

Allt.

Och när dessa människor uppenbarar sig måste man förstå att det ligger något annat bakom. Människan mår helt enkelt inte bra. Och i de flesta fallen behöver de bara lite uppmärksamhet, bekräftan, sympati och förståelse. Känslan av att någon lyssnar på dem och tar dem på allvar och sen är allt fine. Det gör inget längre att kranen droppar, att dörrhandtaget sitter snett och att nummer ett har suddats ut från telefonen på rummet. För någon har sett dem.

Är inte det lite psykologiskt så säg? Väldigt givande faktiskt, jag funderade ju på att bli psykolog ett tag.



Godmorgon på er!